Antagligen det sista inlägget någonsin

http://allitterationer.tumblr.com

Nyttan med allitterationerna

Två saker jag gillar är böcker och allitterationer. När dessa blir ett så kan jag inte annat än att älska det. Jag kan ofta redan i första meningen på en bok avgöra huruvida den är bra eller ej. Så, min tes är att bra böcker innehåller ordrim. Ju tidigare ordrimmen kommer desto bättre är boken (som teorin att ju förr man får full frontal i en film, desto sämre är handlingen (fastän alla vet att det inte är så), fast tvärtom).

För att bevisa detta tar jag här första stycket i två böcker jag uppskattar:

Exempel 1:
"Darkly Dreaming Dexter" av Jeff Lindsay (redan titeln börjar bra)

Första stycket:
"Moon. Glorious moon. Full, fat, reddish moon, the night as light as day, the moonlight flooding down across the land and bringing joy, joy, joy. Bringing too the full throated call of the tropical night, the soft and wild voice of the wind roaring through the hairs of your arm, the hollow wail of starlight, the teeth-grinding bellow of the moonlight off the water."

Exempel 2:
"Lolita" av Vladimir Nabokov (återigen, se titeln)

Första stycket:
"Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta."

Det vi ser här är alltså inledningen till två bra böcker, båda innehållande allitterationer. Redan i första stycket OCH i titeln. En slump? Eller innehåller kanske alla böcker allitterationer i början? Vi tar en titt på en dålig bok för att få oss en bild av detta.

Exempel 3:
"The Da Vinci Code" av Dan Brown (notera bristen på allitterationer i titeln)

"Renowned curator Jacques Saunière staggered through the vaulted archway of the museum's Grand Gallery. He lunged for the nearest painting he could see, a Carravagio. Grabbing the gilded frame, the seventy-three-year-old man heaved the masterpiece toward himself until it tore from the wall and Saunière collapsed backward in a heap beneath the canvas."

Ser ni mönstret? Alltså. Om ni någon gång undrar huruvida en bok är läsvärd eller ej, ögna igenom första sidan efter allitterationer. Är redan titeln en allitteration? Ja, då är boken garanterat bra. Mer allitterationsspaningar dyker upp inom kort.

Allitterationer i tid och otid

I ettan på gymnasiet hade vi en svenskalärare som hette Gunnel. Alla hatade henne. Det fanns en teori om att hon var en balrog som krupit upp ur källarkatakomberna på Bäckängs gymnasiet [sic] dagen de byggde skolan. Antagligen låg det sanning i detta. Hon brukade även be Cyrus artikulera saker, för han är från Iran och då pratar man sluddrigt tydligen. Omåttligt roligt.

Själv hyser jag dock lite smygkärlek till henne. Okej, jag gjorde det knappast när det begav sig, men nu så här i efterhand så. Det var ändå hon som fick mig att upptäcka allitterationer. Hon gillade dem verkligen. Ibland hittade hon allitterationer som nog författarna själva aldrig kunnat drömma om att de skrev. Likväl, vem gillar inte det?

Det är ju trots allt det bästa sättet att kommunicera på. På vikingatiden så slog man på varandra med yxor tills man blev trött, sen hade man en allitterationsbattle (som i den där filmen med Eminem, fast vikingar), och den som vann fick kungadömet och fick para sig med alla de blonda vikingavåpen. Those were the days.

Det följde med ända in på nittonhundratalet, allitterationerna förlorade sin mening först 1938. Det var efter att dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamerberlain hade mejat ner Hitler så jävla hårt i München i en fyra dagar lång allitterationsbattle. Väl hemma på de blåsiga öarna lutade han sig lugnt tillbaka förvissad om att han var killen in charge härifrån till oändligheten. Vad han inte räknat med var hur backstabbande tyskarna var. Hitler skrattade rått åt det oariska tillvägagångssättet att skapa fred och gjorde som alla sköna krigshetsare gjort i urminnes tider och krossade Polen. Tyvärr krossade han också allitterationernas makt i samma ögonblick.

Världen blev aldrig mer densamma.