Manliga män i dessa dagar

Igår hade Canal+ "Hung"-maraton. Eftersom jag var hemma hos mina föräldrar över jul har jag fått en överdos TV och därigenom sett i princip hela maratonet. Det var en någotsånär intressant upplevelse.

"Hung" handlar om en kille som heter Ray och, framförallt, hans kuk. Ja, det är en HBO-serie. Så. Rays kuk är den största i världen (typ?). Eftersom hans hus brunnit ned, han inte har råd att behålla vårdnaden om sina barn och hans jobb som högstadielärare in betalar tillräckligt bra bestämmer han sig för att göra det enda rätt karriärvalet - Ray blir manwhore. Eller "happiness consultant" som hans "pimp" Tanya kallar det (hon är sådär TV-serieful, som Ugly Betty-Betty och är en poet med writers block).

Okej, åter till huvudämnet. I samtliga avsnitt är det någon (en kvinna såklart) som mer eller mindre svimmar av lycka vid åsynen av Rays kuk (den visas rätt friskt). Samtliga kvinnor i serien (och i verkligheten anar jag) har nämligen som högsta dröm att ligga med någon med jättestor kuk. Såfort de får syn på Rays vrider de sig i extas - såklart.

En annan fantastisk del av serien är Rays snygga exfru. Hon har gift om sig med en lite rundnätt businessman som helt saknar Rays alla ariska egenskaper (dvs. magrutor, kraftig käke och ja, ni vet det där som Ray så gärna visar upp för trånande kvinnor). Detta gör givetvis Ray mycket förbryllad. Hur kunde hans supersnygga, blonda, storbystade fru lämna honom för den här killen som gör bögiga saker som att diska, gilla konst och pyssla med blommor? Än värre blir det när hans ex-fru förklarar för honom att det inte ens hade med pengarna att göra... Vart är världen på väg?

Men! Var lugna. Efter några avsnitt visar det sig att ex-frun inte blir sexuellt tillfredsställd av sin rätt sympatiske man. De har dessutom inte legat på en vecka. Och han har - antar vi - inte typ en halvmeter kuk i byxorna. Vad gör hon? Jo, bokar tid med en manlig prostituerad... Vad som händer sen behöver vi väl inte nämna?

Så jävla typsikt. Bögmalmö.

Efter en liten ångestfylld tidningsläsning där ämnet Peter Dohertys inställda spelning på Debaser igår avhandlades infann sig ändå peppen. Detta efter ett löfte av ärkehoran själv att han var superpeppad på att hänga i Malmö och käka en falafel, kanske knarka lite och sen spela skiten ur oss. Men nej nej nej.

Efter en lång snorkall och något virrig promenad i den kontinentala staden med Sveriges mest överdrivna julpynt så fick jag vrålhungrig lägga vantarna på en skitfet falafeltallrik. Allt som saknades var att sticka förbi vår tillfälliga bostad på lite glögg, vin och dusch innan vi var redo att dra mot det berömda Kulturbolaget.

Synd bara att fittfan ställt in. Tack Pete. Jävla bögjävel. HATE MY LIFE.