Så jävla typsikt. Bögmalmö.

Efter en liten ångestfylld tidningsläsning där ämnet Peter Dohertys inställda spelning på Debaser igår avhandlades infann sig ändå peppen. Detta efter ett löfte av ärkehoran själv att han var superpeppad på att hänga i Malmö och käka en falafel, kanske knarka lite och sen spela skiten ur oss. Men nej nej nej.

Efter en lång snorkall och något virrig promenad i den kontinentala staden med Sveriges mest överdrivna julpynt så fick jag vrålhungrig lägga vantarna på en skitfet falafeltallrik. Allt som saknades var att sticka förbi vår tillfälliga bostad på lite glögg, vin och dusch innan vi var redo att dra mot det berömda Kulturbolaget.

Synd bara att fittfan ställt in. Tack Pete. Jävla bögjävel. HATE MY LIFE.

Tågresor i Sverige

Jag och Tina beger oss boldly mot Malmö med hjälp av SJ. Fyrsätet bakom oss har ockuperats av två par i övre medelåldern som pratar klämkäckt. "Vuxen, det är jag ju inte ännu ens en gång!" utbrister en utav dem vid ett tidigt stadie på resan.

Femton minuter senare har de korkat upp en box rött som avnjuts i tjugofemcentiliters plastglas. Givetvis finns en OLW Partymix på bordet. Glatt minns de alla vilka trevliga sammankomster de haft vid tidigare tillfällen. "Vi leker ju alltid sådana roliga lekar!"

Nu, en dryg timme in i tågresan verkar leken gå ut på en form utav sjuklig quizing. "När vann Finland ishockey-VM för första gången?", "Vilket år var USA för första gången värd för OS?" och "vem fick assisten när Foppa gjorde mål mot Ryssland i VM 1997?".

Det slutar aldrig. Sportsiffrorna bara kommer och kommer. Dessa roliga lekar, dessa medelåldersmänniskor. Vad är deras problem? Jag bryr mig inte om vilka som var OS-värdar vilka år, jag vill bara ha det lugnt och skönt.

SJ, nästa gång, placera mig hellre bredvid ett gäng fjortisar med musikmobiler, fulla fotbollsfans eller sprutnarkomaner, men låt mig snälla, snälla, leva mitt liv utan att höra fyrtiotalister diskutera vilket år sjukampen blev en OS-gren.