Cultural overload

Jag sitter och äter frukost till en norrländsk lokaltidning (också anledning till bristen av skrivande). Det är ungefär som att läsa Aftonbladet - om det bara funnits tusen människor i hela världen och alla varit kändisar.

Först och främst finns det en hiskelig massa bögar. Det är fan inte vinter, när skribenterna i fyrtioårsåldern var unga var det minus trettio grader var och varannan sommardag. Tonåringarna klär sig bara för lite. Dessutom tycker man ju söderut att det är snökaos när det är nollgradigt. Fjollor. Vindkraftverken fungerar inte heller vid minus 30. Då stängs de av av säkerhetsskäl. Säkert någon bögigt stockholmare som byggt dem, för minus trettio är det dag in och dag ut till leda.

Klimatdebatten har nått hit också. Det är fint med rennäring och skidturism, sånt borde inte beskattas så hårt, men det är gött att flygen hit ökar ytterligare. För om någon flyger 200 mil tur och retur så neutraliseras det lätt av fyra svettiga timmar på längdskidor och att få klappa på en tam ren som någon bundit fast vid en stolpe. Det är fint.

Fortsättningsvis kommer barnprogramsanalyser, och världens näst sämsta människa, Nessim Al Fakir, intervjuas. Han tycker att det är "tungt" och "coolt" att han är en förebild för så många. Ja, få barnprogramsledare har ju sett ut som rapist vampires from space så det är väl okej. Analysen innefattar genomgång av barnprogram, årtionde för årtionde. På nittiotalet gillade barnen att lära sig, man såg på Hjärnkontoret, Rea och Lilla Aktuellt. Jag kommer mest ihåg Darkwing Ducks klacksparkar och Teenage Mutant Ninja Turtles och Dinoriders och allt annat med laser, våld och onda.

På lokalradion strömmar så en liten saga ut. Den handlar om en kille på mellanstadiet som blir mobbad utav en tjej. Så politisk korrekthet är också här. Jag kanske stannar med.