Musikfetischer

Okej, jag får erkänna en grej. Micadeliahypen igår beror egentligen bara på en sak. Jag har en sjuk svaghet för kvinnor som gör covers på mäns låtar. Det är någon läskig transsexuell musikgrej jag har.

En freudiansk analys tack. Men ärligt talat, Emelie Simon låter ju hur sexig som helst när hon gör "I Wanna Be Your Dog" - visst Iggy låter ju skönt snuskigfarbror som vanligt, och Bob Hunds geniala cover av samma låt är också bland en av dom bästa som finns där ute, men Emelie Simon får ändå deras grejer att blekna.

Nouvelle Vagues "Too Drunk To Fuck" (notera hur man här använder både "too" och "to" i samma mening. Det är alltså två olika ord. Uppfattat?) äter upp Dead Kennedys och till och med Lambrettas "Livet Är En Fest" är riktigt riktigt bra. (Alltså. Lambretta? Seriöst?).

Alltså: Micadelias "Cinamon Girl" var bättre än Neil Youngs. Hur mycket det än tar emot att säga.

(Obs, är jag den enda som är drabbad av denna fetisch? Annars kanske vi skulle kunna starta ett forum och diskutera vår underliga sexualitet. Typ som pedofiler, butchbögar och frånskilda fembarnsmammor med S&M-ambitioner. Det hade varit coolt.)

(PS, jag ska egentligen inte skriva om musik här, men jag är så dryg så ibland är det det enda jag kommer på att skriva om. Auch.)

Dödsdöden

En sak som verkligen stör mig i Sverige. Vi läser alla engelska från cirka tredjeklass eller något sådant. Ändå kan ingen göra skillnad på "to" och "too". Vad är problemet? Svenskar är lite mer efterblivna än andra engelsktalande?

Annars har jag gett upp min kamp med att försöka få vårdcentralen intresserad av att bota mig och tänker låtsas vara frisk (detta går dock ej jättebra med tanke på att jag fortfarande har stora problem med att uttrycka mig i tal) och se om det hjälper.

Det innebär blogguppdateringar igen. (AND THERE WAS MUCH REJOICING).