Bob hund ska ju vara Sveriges bästa liveband. Det är dom såklart. För ingen kan stapla högtalare som Thomas, som man brukar säga. Så när dom gör en comebackskiva så är den såklart årets bästa. Eller nått. (Hint: skivan är alltså "nått")
Tyvärr är det deras överlägset sämsta skiva som nästintill helt saknar charm och punkanda och mest är lite sömnig och på sin höjd vaknar till lite då och då. Men det är klart, hundarna har i sina fina nya kläder hittat på ett helt onödigt livenummer. Är man redan det bästa livebandet behöver man väl inte syssla med sånna knep?
Låten "Fantastiskt", den är faktiskt inte fantastisk alls. Det är tänkt att vara en skojig livesuperhit där Thomas mässar om viktiga bobgrejer. Typ som alltid, fast en hel låt med en fantastisk stageshow som är en blandning mellan Joe Labero och vad man antagligen kommer få se på Europe-spelningen på Götaplatsen ikväll. Det kanske är ironi, men isåfall går den inte fram.
Någon kanske borde berätta för bobbarna att deras klädbyte är lite tråkigt och genomskinligt (obs, fyndig musikjournalistkommentar inspirerad av Johan Lindqvist) och att dom, precis som alla andra band som jag någonsin lyssnat på, borde sluta spela sina nya låtar.
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
fredag 14 augusti 2009
fredag 17 juli 2009
Temabloggen
Jag känner att det blivit lite GP-tema här på sistonde. Jag är ju inte den som bangar ett tema, så varför inte fortsätta. Men nej, jag tänker inte ens gnälla över att det återigen var en skräckrubrik - Gothia Cup-ungarna har hånglat så jävla mycket på discot så enligt senaste statistiken har 110% utav dom svininfluensan.
Snarare tänker jag tillägna mitt inlägg till artiklarna om åldersdiskriminering. Det har nämligen blivit Synd Om fyrtiotalisterna. Det är inte bara det att om är ett köttberg, att dom hade det trångt i skolan, blev agade av sina föräldrar och tjänar mest pengar av alla på hela jorden.
Nu blir dom dessutom förbiklättrade på karriärsstegen av unga människor. Det är ju ytterst förvånande, man hade ju förväntat sig att människor som motsätter sig all form utav nymodigheter och är räddare för förändring än religösa fundamentalister skulle vara ytterst attraktiva på arbetsmarknaden.
Ja, vi fäller alla en tår över dom förbisedda egenföretagarna och blivande pensionärer med dyra bostadsrätter och rejäla aktieportföljer. Men egentligen är det inte dit jag vill rikta mina blickar. Det är en ytterst humoristisk liten artikel om övriga åldersdiskrimineringar, folk som råkat ut för skojiga saker helt enkelt.
En anonym man har gjort en DO anmälan som svensk radio där han kräver att DO byter ut producenterna på radio. För det spelas, jag citerar, "genomgående punk-dunks-musik som det är en plåga att lyssna till" och "hottentott-musik från USA, Tyskland och anra utrikiska länder med ett språk som det är omöjligt att begripa".
Eftersom en anonym man har gjort detta uttalande har jag gjort en profil och kommit upp med ett antal tänkbara kandidater som kan ha författat anmälan:
Lars "Lasse" Berghagen - Efter programledarjobbet tog slut har Lasse gått ned sig rejält och bittrat till sig som få. När efterträdaren, peterpankomplexet Anders Lundin tog över och bjöd in MonsterRockarna Lordi så började han, enligt säkra källor, gråta och missbruka körsbärsvin. Nu har han tagit sikte på radiomakten...
Alf "Affe" Svensson (kd) - Alf hatar verkligen när folk har det roligt. Speciellt om man roar sig med ett fenomen som slagit igenom på den här sidan sekelskiftet - och nej, jag menar inte sedan år 1999.
Jan "Janne" "Loffe" Karlsson - Det är för det första den enda, nu levande, svenska man som skulle kunna tänka sig använda ordet "hottentott". Dessutom behöver han hämnas på public service efter sitt fyllesammanbrott i Stjärnorna på Slottet i vintras.
En alternativ lite bubblarkandidat är förstås ingen annan än Thorsten Flinck, som helt enkelt fått en religiös uppenbarelse och fått för sig att han måste frälsa ungdommen från rockmusiken för att sona sitt drogmissbruk och sitt sluddriga tal.
Snarare tänker jag tillägna mitt inlägg till artiklarna om åldersdiskriminering. Det har nämligen blivit Synd Om fyrtiotalisterna. Det är inte bara det att om är ett köttberg, att dom hade det trångt i skolan, blev agade av sina föräldrar och tjänar mest pengar av alla på hela jorden.
Nu blir dom dessutom förbiklättrade på karriärsstegen av unga människor. Det är ju ytterst förvånande, man hade ju förväntat sig att människor som motsätter sig all form utav nymodigheter och är räddare för förändring än religösa fundamentalister skulle vara ytterst attraktiva på arbetsmarknaden.
Ja, vi fäller alla en tår över dom förbisedda egenföretagarna och blivande pensionärer med dyra bostadsrätter och rejäla aktieportföljer. Men egentligen är det inte dit jag vill rikta mina blickar. Det är en ytterst humoristisk liten artikel om övriga åldersdiskrimineringar, folk som råkat ut för skojiga saker helt enkelt.
En anonym man har gjort en DO anmälan som svensk radio där han kräver att DO byter ut producenterna på radio. För det spelas, jag citerar, "genomgående punk-dunks-musik som det är en plåga att lyssna till" och "hottentott-musik från USA, Tyskland och anra utrikiska länder med ett språk som det är omöjligt att begripa".
Eftersom en anonym man har gjort detta uttalande har jag gjort en profil och kommit upp med ett antal tänkbara kandidater som kan ha författat anmälan:
Lars "Lasse" Berghagen - Efter programledarjobbet tog slut har Lasse gått ned sig rejält och bittrat till sig som få. När efterträdaren, peterpankomplexet Anders Lundin tog över och bjöd in MonsterRockarna Lordi så började han, enligt säkra källor, gråta och missbruka körsbärsvin. Nu har han tagit sikte på radiomakten...
Alf "Affe" Svensson (kd) - Alf hatar verkligen när folk har det roligt. Speciellt om man roar sig med ett fenomen som slagit igenom på den här sidan sekelskiftet - och nej, jag menar inte sedan år 1999.
Jan "Janne" "Loffe" Karlsson - Det är för det första den enda, nu levande, svenska man som skulle kunna tänka sig använda ordet "hottentott". Dessutom behöver han hämnas på public service efter sitt fyllesammanbrott i Stjärnorna på Slottet i vintras.
En alternativ lite bubblarkandidat är förstås ingen annan än Thorsten Flinck, som helt enkelt fått en religiös uppenbarelse och fått för sig att han måste frälsa ungdommen från rockmusiken för att sona sitt drogmissbruk och sitt sluddriga tal.
onsdag 15 juli 2009
Livsviktiga uppfinningar
När hormonstinna tonåringar med fotboll på hjärnan och deras fyrtioplussiga ledsagare med dåligt ölsinne befinner sig på stadens alla fortskaffningsmedel, då jävlar gäller det att vara förberedd deluxe.
Veckans uppfinning är därav öronproppshörlurar. Alltså sånna in ear-grejer (länk!) som är så jävla coolt (om man räknar bort öronvaxansamlingar). Varje medveten supertönt med chalmersdojor måste äga minst ett par svindyra sådana så att man kan få äckligt mycket bas när man lyssnar på lounge house och pajar hörselgångarna.
Själv snålade jag loss rejält och köpte Claes Ohlsons fulkopior för en femtiolapp, men jävlar vilken specialspecialfunktion jag fick på köpet som jag inte räknat med. När man kört in dom så långt i örat att dom ligger och slår direkt mot trumhinnan är man nämligen i princip lika döv för omvärlden som en hårdrockstrummis med hörselskydd. Det har gått så långt att musiken är överflödig - det är lugnet jag vill åt.
Så fort fem busslaster svettiga tonårstjejer (obs, det här är alltså inget erotiskt utan något brutalt vidrigt) med dobbskor skuttar på spårvagnen sätter jag helt enkelt i mina dövproppar och lägger lite patiens på ipoden i en kvart tills jag får gå av. Jag har funnit en liten glimt av lycka i den svåra misären - tack!
Veckans uppfinning är därav öronproppshörlurar. Alltså sånna in ear-grejer (länk!) som är så jävla coolt (om man räknar bort öronvaxansamlingar). Varje medveten supertönt med chalmersdojor måste äga minst ett par svindyra sådana så att man kan få äckligt mycket bas när man lyssnar på lounge house och pajar hörselgångarna.
Själv snålade jag loss rejält och köpte Claes Ohlsons fulkopior för en femtiolapp, men jävlar vilken specialspecialfunktion jag fick på köpet som jag inte räknat med. När man kört in dom så långt i örat att dom ligger och slår direkt mot trumhinnan är man nämligen i princip lika döv för omvärlden som en hårdrockstrummis med hörselskydd. Det har gått så långt att musiken är överflödig - det är lugnet jag vill åt.
Så fort fem busslaster svettiga tonårstjejer (obs, det här är alltså inget erotiskt utan något brutalt vidrigt) med dobbskor skuttar på spårvagnen sätter jag helt enkelt i mina dövproppar och lägger lite patiens på ipoden i en kvart tills jag får gå av. Jag har funnit en liten glimt av lycka i den svåra misären - tack!
måndag 6 juli 2009
Dagens musikupplevelse
The Sounds har gjort en Robbie Williams! Dom har alltså varken överraskat med en bra låt, spelat in en helt ok men jävligt fulkulturell coverskiva eller tagit ohyggliga mängder kokain. Dom har gjort en "Rudebox".
"Rudebox" var alltså Robbies svar på 2006 års hypermoderna, hippa, ungdomliga, coola dansmusikfluga med elektronisk musik och lite fulrap. Väldigt nu!, väldigt yeah!.
Singeln sålde i hela femton exemplar* och Robbie, hög som ett hus på valfria uppåtmedel och sin egen spegelbild var överlycklig. "Succé!" ropade han högt, där han stod på sin fyrahundra kvadrat stora takterass med inbyggd pool. Ingen kunde riktigt säga emot honom.
Sen gick det tre år och det svenska JC-popbandet The Sounds satt väl med hatten i byxan och kastrullen på sned och tänkte att "vadfan, han, Robbie Williams, han gör ju sköna grejer!". Dom spånade länge... En cover på "Sexed Up"? Lite swing i låtarna? Spela en Blur-cover på Roskilde kanske?
Plötsligt stod det klart för Maja och dom andra. "Aha! Vi ska göra en electrolåt med fulrap!" Succén var given - och låten "Beatbox" var född!
Låten handlar om en trummaskin som bandet använde i början på sin karriär, och det låter lite som att man kört ned electroclashande Uffie i en mixer tillsammans med nämnda trummaskin. Med andra ord. Sounds-Maja, håll dig till pubertetsskrikiga fjortisrocklåtar, håll dig borta från allt vad hiphopinfluenser heter.
*= Obekräftad information
"Rudebox" var alltså Robbies svar på 2006 års hypermoderna, hippa, ungdomliga, coola dansmusikfluga med elektronisk musik och lite fulrap. Väldigt nu!, väldigt yeah!.
Singeln sålde i hela femton exemplar* och Robbie, hög som ett hus på valfria uppåtmedel och sin egen spegelbild var överlycklig. "Succé!" ropade han högt, där han stod på sin fyrahundra kvadrat stora takterass med inbyggd pool. Ingen kunde riktigt säga emot honom.
Sen gick det tre år och det svenska JC-popbandet The Sounds satt väl med hatten i byxan och kastrullen på sned och tänkte att "vadfan, han, Robbie Williams, han gör ju sköna grejer!". Dom spånade länge... En cover på "Sexed Up"? Lite swing i låtarna? Spela en Blur-cover på Roskilde kanske?
Plötsligt stod det klart för Maja och dom andra. "Aha! Vi ska göra en electrolåt med fulrap!" Succén var given - och låten "Beatbox" var född!
Låten handlar om en trummaskin som bandet använde i början på sin karriär, och det låter lite som att man kört ned electroclashande Uffie i en mixer tillsammans med nämnda trummaskin. Med andra ord. Sounds-Maja, håll dig till pubertetsskrikiga fjortisrocklåtar, håll dig borta från allt vad hiphopinfluenser heter.
*= Obekräftad information
torsdag 25 juni 2009
Hatarna
Det finns folk i vårt land som verkligen, verkligen hatar andra. Unni Drougge hatar män. Johan Stael von Holstein hatar socialdemokrater. Lars Ohly hatar frisörer*.
Sen finns det en glad, skäggig gammal gubbe som heter Peps. På sjuttiotalet så kom han på att vadfan, han är redan så glad i hågen vad gäller jamaikanska berusningsmedel att det var lika bra att starta ett reggaeband. Sagt och gjort började han spela in en mängd ganska sköna (och emellanåt lite äckliga, "Stir it up" funkar inte på svenska, har någon talat om det för honom?) baktaktslåtar.
Så en vacker dag i slutet på sjuttiotalet klarnade han till efter ett ganjarus som antagligen hållit i sig sedan typ sextiotalet och upptäckte att dagens ungdom hade hittat någon annan. Någon som gillade tajta skjortor och discomoves. John Travolta hade tagit den okulturella massan med storm (eller nått) och hade till sist nått fram till och med till Peps lätt insnöade skägg.
Peps gjorde vad alla stolta reggaeartister gör i det här skedet. Han började hata. Han hatade Travolta så jävla mycket att det gjorde ont. Så han skrev en låt om hur han tyckte att musik skulle vara. "Rotrock" heter den. Släpptes 1980. Här är ett utdrag:
"Medan rocken söker rollen
Och Abba tror att dom har kollen
Och Travolta den grisiga stollen
Trampar sig själv på tån"
Texten är väl sådär hatisk. Ingen sunt tänkande människa gillar väl Travolta eller Abba? Men har ni hört låten? Ja. Jag förutsätter det. Har ni tänkt på Peps tonfall? Hur han verkligen liksom spyr lite samtidigt som han säger Travoltas namn. Så mycket hatar Peps.
Men visst, vi ska väl vara ärliga, eller hur? Vem fick rätt? Peps är idag en harmlös skägg-gubbe som man bäst känner till för att alla vill lyssna på "Oh boy!" minst en gång om dagen hela sommarhalvåret medan Travolta är en ond scientolog som äter barnahjärnor till frukost och spottar på krymplingar (obekräftat).
Någon dag hoppas jag att det är Peps, Travolta och ett grovkalibrigt vapen i den förstnämndes hand. Det gör Peps också, det vet jag. Det är våran hemlighet och jag ska göra allt för att han ska lyckas.
*= Notera min svennesatir, jag skulle kunna bli en fantastisk panelkomiker. Parlamentet nästa? Jag kan sitta och titta på när Robert Gustafsson imiterar Carl Bildt och lyssna på Tobleroneskämt dagarna i ända. Ahhh, det hade varit livet det.
torsdag 5 mars 2009
Hatdilemmat
Ändå sedan barnsben har jag närt ett starkt hat mot Elton John, Sir. Innan jag ens haft en riktig bild av vad det ens var för kille så kände jag ändå att jag verkligen inte gillade Elton John. Pappa kan kanske haft lite med det hela att göra, han verkar ha Elton som sin största skräck.
Att sedan höra Sir Johns (lustigt dessutom, hans efternamn är ett förnamn och hans förnamn ett efternamn? Bara det stör ju skiten ur mig. Seriöst.) mjäkballader när man är uppväxt med Nationalteatern och Kinks (och ja, mest Aqua egentligen, men det är en annan historia) talade väl inte för honom.
När man sen får se den runda gubben i dom grälla färgerna som mest gjorde filmmusik till Lejonkungen (eh, detta bör i yngre år dock varit ett plus. Osäkert om jag var medveten om det dock) och rullat runt och sett grinig ut så fick han ju inte direkt några pluspoäng. Man kan bara inte låta bli att ogilla honom.
Ibland ogillar (hatar) jag honom så mycket att jag önskar att jag varit konservativ småstadssvenne med bögkomplex och potensproblem så jag kunnat hata honom lite extra för att han är bög. Så illa är det.
Sen kommer år 2000. Silverchair sjöng året innan om vad som skulle hända, fast dom tänkte väl antagligen inte på Cameron Crowe. Killen som senast varit aktuell med att göra en film där Tom Cruise (innan han började äta livmodrar (-mödrar?)) startade en egen sportagentfirma. År 2000, när jag dök in i det traumatiska tonårslivet och äntligen sluta med Aqua och så smått gick över till The Hives istället, kommer han plötsligt och släpper världens bästa film.
Almost Famous har väl dom flesta sett, sånt som får en att vilja spela i ett rockband, bli musikjournalist eller kanske bara ligga med rocksångare med snygga mustascher. Kanske alla tre. Filmen är som bekant fantastisk och innehåller precis sån musik som jag började gilla i yngre tonåren. Perfekt.
Det hemska ögonblicket kom väl inte förrän något år senare när Internet hade brett ut sig bland massorna och bredband dök upp även i småstäderna och man plötsligt satt det med soundtracket i sin hand. Eller ja, bildligt talat då. Den fantastiska låten i busscenen var ju inte alls något en schysst rockgrupp petat ihop. Inte pop. Inte ens en cover på en gammal femtiotalslåt. Eller ens något skrivet enbart för filmen.
"Tiny Dancer" (som det ju var) förändrade nog min syn på världen lite. Eller iallafall på Elton John. Det kan ha varit det mest traumatiska som hände under hela min tonårstid.
(Eh... NOT!)
Att sedan höra Sir Johns (lustigt dessutom, hans efternamn är ett förnamn och hans förnamn ett efternamn? Bara det stör ju skiten ur mig. Seriöst.) mjäkballader när man är uppväxt med Nationalteatern och Kinks (och ja, mest Aqua egentligen, men det är en annan historia) talade väl inte för honom.
När man sen får se den runda gubben i dom grälla färgerna som mest gjorde filmmusik till Lejonkungen (eh, detta bör i yngre år dock varit ett plus. Osäkert om jag var medveten om det dock) och rullat runt och sett grinig ut så fick han ju inte direkt några pluspoäng. Man kan bara inte låta bli att ogilla honom.
Ibland ogillar (hatar) jag honom så mycket att jag önskar att jag varit konservativ småstadssvenne med bögkomplex och potensproblem så jag kunnat hata honom lite extra för att han är bög. Så illa är det.
Sen kommer år 2000. Silverchair sjöng året innan om vad som skulle hända, fast dom tänkte väl antagligen inte på Cameron Crowe. Killen som senast varit aktuell med att göra en film där Tom Cruise (innan han började äta livmodrar (-mödrar?)) startade en egen sportagentfirma. År 2000, när jag dök in i det traumatiska tonårslivet och äntligen sluta med Aqua och så smått gick över till The Hives istället, kommer han plötsligt och släpper världens bästa film.
Almost Famous har väl dom flesta sett, sånt som får en att vilja spela i ett rockband, bli musikjournalist eller kanske bara ligga med rocksångare med snygga mustascher. Kanske alla tre. Filmen är som bekant fantastisk och innehåller precis sån musik som jag började gilla i yngre tonåren. Perfekt.
Det hemska ögonblicket kom väl inte förrän något år senare när Internet hade brett ut sig bland massorna och bredband dök upp även i småstäderna och man plötsligt satt det med soundtracket i sin hand. Eller ja, bildligt talat då. Den fantastiska låten i busscenen var ju inte alls något en schysst rockgrupp petat ihop. Inte pop. Inte ens en cover på en gammal femtiotalslåt. Eller ens något skrivet enbart för filmen.
"Tiny Dancer" (som det ju var) förändrade nog min syn på världen lite. Eller iallafall på Elton John. Det kan ha varit det mest traumatiska som hände under hela min tonårstid.
(Eh... NOT!)
torsdag 26 februari 2009
Musikfetischer
Okej, jag får erkänna en grej. Micadeliahypen igår beror egentligen bara på en sak. Jag har en sjuk svaghet för kvinnor som gör covers på mäns låtar. Det är någon läskig transsexuell musikgrej jag har.
En freudiansk analys tack. Men ärligt talat, Emelie Simon låter ju hur sexig som helst när hon gör "I Wanna Be Your Dog" - visst Iggy låter ju skönt snuskigfarbror som vanligt, och Bob Hunds geniala cover av samma låt är också bland en av dom bästa som finns där ute, men Emelie Simon får ändå deras grejer att blekna.
Nouvelle Vagues "Too Drunk To Fuck" (notera hur man här använder både "too" och "to" i samma mening. Det är alltså två olika ord. Uppfattat?) äter upp Dead Kennedys och till och med Lambrettas "Livet Är En Fest" är riktigt riktigt bra. (Alltså. Lambretta? Seriöst?).
Alltså: Micadelias "Cinamon Girl" var bättre än Neil Youngs. Hur mycket det än tar emot att säga.
(Obs, är jag den enda som är drabbad av denna fetisch? Annars kanske vi skulle kunna starta ett forum och diskutera vår underliga sexualitet. Typ som pedofiler, butchbögar och frånskilda fembarnsmammor med S&M-ambitioner. Det hade varit coolt.)
(PS, jag ska egentligen inte skriva om musik här, men jag är så dryg så ibland är det det enda jag kommer på att skriva om. Auch.)
En freudiansk analys tack. Men ärligt talat, Emelie Simon låter ju hur sexig som helst när hon gör "I Wanna Be Your Dog" - visst Iggy låter ju skönt snuskigfarbror som vanligt, och Bob Hunds geniala cover av samma låt är också bland en av dom bästa som finns där ute, men Emelie Simon får ändå deras grejer att blekna.
Nouvelle Vagues "Too Drunk To Fuck" (notera hur man här använder både "too" och "to" i samma mening. Det är alltså två olika ord. Uppfattat?) äter upp Dead Kennedys och till och med Lambrettas "Livet Är En Fest" är riktigt riktigt bra. (Alltså. Lambretta? Seriöst?).
Alltså: Micadelias "Cinamon Girl" var bättre än Neil Youngs. Hur mycket det än tar emot att säga.
(Obs, är jag den enda som är drabbad av denna fetisch? Annars kanske vi skulle kunna starta ett forum och diskutera vår underliga sexualitet. Typ som pedofiler, butchbögar och frånskilda fembarnsmammor med S&M-ambitioner. Det hade varit coolt.)
(PS, jag ska egentligen inte skriva om musik här, men jag är så dryg så ibland är det det enda jag kommer på att skriva om. Auch.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
