Döda människor - eller man får det man förtjänar

Efter ett genialiskt avancerat stycke planläggande befann jag mig en stund efter jobbet på en spårvagn mot Saltholmen i sällskap av Jonas, Jeanette och Emelie. En trevlig utflykt en solig sommartorsdag. (Tacka gudarna att jag inte bor i Borås och tvingas se Rydell & Quick varenda torsdag hela sommaren...)

På tal om osmaklighet, som så ofta kommer på tal (alltså, Borås... Osmaklighet... Fatta grejen) så drar man såklart lite bada med lik-skämt när någon precis drunknat vid badplatsen man ska till. Förnekelsefaser eller vad det nu är. Dålig humor och långa arbetsdagar.

Efter en stunds badande, en stunds solande, en stunds hängande så dyker ett gäng kustbevakare upp med en liten båt. Dykardräkter åker på och folk får gå upp ur vattnet. En halvtimme senare blir alla ombedda att gå hem. Vad kan man förvänta sig när man skämtar om att trampa på lik i vattnet? Ha ha, ett lik i vattnet så klart.

Jag antar att det finns någon form utav rättvisa att faktiskt råka ut för något utav det man skämtar om. Förhoppningsvis är så icke fallet med våldtäktsskämt, rånmordsskämt, raskrigsskämt och alla andra roliga skämt man kan tänkas dra en tråkig tisdageftermiddag.

Hatarna

Det finns folk i vårt land som verkligen, verkligen hatar andra. Unni Drougge hatar män. Johan Stael von Holstein hatar socialdemokrater. Lars Ohly hatar frisörer*.

Sen finns det en glad, skäggig gammal gubbe som heter Peps. På sjuttiotalet så kom han på att vadfan, han är redan så glad i hågen vad gäller jamaikanska berusningsmedel att det var lika bra att starta ett reggaeband. Sagt och gjort började han spela in en mängd ganska sköna (och emellanåt lite äckliga, "Stir it up" funkar inte på svenska, har någon talat om det för honom?) baktaktslåtar.

Så en vacker dag i slutet på sjuttiotalet klarnade han till efter ett ganjarus som antagligen hållit i sig sedan typ sextiotalet och upptäckte att dagens ungdom hade hittat någon annan. Någon som gillade tajta skjortor och discomoves. John Travolta hade tagit den okulturella massan med storm (eller nått) och hade till sist nått fram till och med till Peps lätt insnöade skägg.

Peps gjorde vad alla stolta reggaeartister gör i det här skedet. Han började hata. Han hatade Travolta så jävla mycket att det gjorde ont. Så han skrev en låt om hur han tyckte att musik skulle vara. "Rotrock" heter den. Släpptes 1980. Här är ett utdrag:

"Medan rocken söker rollen
Och Abba tror att dom har kollen
Och Travolta den grisiga stollen
Trampar sig själv på tån"

Texten är väl sådär hatisk. Ingen sunt tänkande människa gillar väl Travolta eller Abba? Men har ni hört låten? Ja. Jag förutsätter det. Har ni tänkt på Peps tonfall? Hur han verkligen liksom spyr lite samtidigt som han säger Travoltas namn. Så mycket hatar Peps.

Men visst, vi ska väl vara ärliga, eller hur? Vem fick rätt? Peps är idag en harmlös skägg-gubbe som man bäst känner till för att alla vill lyssna på "Oh boy!" minst en gång om dagen hela sommarhalvåret medan Travolta är en ond scientolog som äter barnahjärnor till frukost och spottar på krymplingar (obekräftat).

Någon dag hoppas jag att det är Peps, Travolta och ett grovkalibrigt vapen i den förstnämndes hand. Det gör Peps också, det vet jag. Det är våran hemlighet och jag ska göra allt för att han ska lyckas.


*= Notera min svennesatir, jag skulle kunna bli en fantastisk panelkomiker. Parlamentet nästa? Jag kan sitta och titta på när Robert Gustafsson imiterar Carl Bildt och lyssna på Tobleroneskämt dagarna i ända. Ahhh, det hade varit livet det.

Dagens tacksamhet

Ibland sitter jag med ångest klockan fyra på eftermiddagen och har inte skrivit ett enda inlägg. Det enda jag intresserat mig för på hela dagen är något obskyrt internskämt på låtsasbrittiska som jag inte riktigt kan förvänta mig att folk ska ens dra på mungipan åt och ingen inspiration så långt ögat kan nå i kontorslandskapet. Tacka vet jag Jonas.

Steg 1:
Ett underligt vad ingås, glöms bort och blir ogiltigförklarat men straffat står av någon anledning kvar. En förberedelse görs. Läs mer här.

Steg 2:
En exalterad norrländsk man föreslår ett häng utanför entrén. Han skuttar genom korridorer mot frysen där han gräver fram en liten, liten illaluktande låda.

Steg 3:
En inte fullt lika entusiastisk norrländsk man sitter dystert utanför vår entré och äter sin glass med finsked. En spännande doft sprids. Dom närmaste fem-sex kvarteren utryms, men ingen märker något för alla cheferna har tagit långlunch och ingen bryr sig om oss andra.

Steg 4:
Efter en liten, liten tugga har jag en underlig smak i munnen. Munnen hos mannen på platsen fräter antagligen hål i headsetmicen. Kunder i andra änden landet dör av spårämnen som flyger via kopparledningarna. CIA beslagtar honom som massförstörelsevapen.

Steg 5:
En norrländsk man drabbas av plötslig ångest vid insikten att han 1) under en halv arbetsdag tvingas sitta och lukta mördare 2) har en anställningsintervju imorgon och intagit en mängd vitlök som skulle kunna dräpa ett kompani fulla mexikaner.

Frihetsdagen

Idag var sista dagen för deklarationen och jag kommer alltså inte längre att hata mitt liv, mitt jobb och världens befolkning i lika stor utsträckning hädanefter. Detta innebär att jag eventuellt kommer att ha energi för fler saker än att lägga mig på sängen och fundera ut avancerade sätt att ta livet av mina hatkunder. Ja, det kanske betyder att det blir mer än en uppdatering i veckan. Bra va?

Jaså det säger du.

Olle påstår att Jean-Baptiste i själva verket luktade bra, inte gott. Jag vet inte vart han får allt ifrån, han har uppenbarligen inte läst samma bok som jag läser. Man fylls av hat när folk säger sånna saker. Speciellt när man lagar frukostpaj. Nu måste jag döda Olle. (Obs. Eventuellt dum idé att skriva det här eftersom Olle tydligen läser här? (Kanske även ett dumt beslut till att börja med? Då måste jag betala hela hyran själv = dåligt.))