Dagens tacksamhet

Ibland sitter jag med ångest klockan fyra på eftermiddagen och har inte skrivit ett enda inlägg. Det enda jag intresserat mig för på hela dagen är något obskyrt internskämt på låtsasbrittiska som jag inte riktigt kan förvänta mig att folk ska ens dra på mungipan åt och ingen inspiration så långt ögat kan nå i kontorslandskapet. Tacka vet jag Jonas.

Steg 1:
Ett underligt vad ingås, glöms bort och blir ogiltigförklarat men straffat står av någon anledning kvar. En förberedelse görs. Läs mer här.

Steg 2:
En exalterad norrländsk man föreslår ett häng utanför entrén. Han skuttar genom korridorer mot frysen där han gräver fram en liten, liten illaluktande låda.

Steg 3:
En inte fullt lika entusiastisk norrländsk man sitter dystert utanför vår entré och äter sin glass med finsked. En spännande doft sprids. Dom närmaste fem-sex kvarteren utryms, men ingen märker något för alla cheferna har tagit långlunch och ingen bryr sig om oss andra.

Steg 4:
Efter en liten, liten tugga har jag en underlig smak i munnen. Munnen hos mannen på platsen fräter antagligen hål i headsetmicen. Kunder i andra änden landet dör av spårämnen som flyger via kopparledningarna. CIA beslagtar honom som massförstörelsevapen.

Steg 5:
En norrländsk man drabbas av plötslig ångest vid insikten att han 1) under en halv arbetsdag tvingas sitta och lukta mördare 2) har en anställningsintervju imorgon och intagit en mängd vitlök som skulle kunna dräpa ett kompani fulla mexikaner.

Dagens ångest

På grund av bortprioriteringar och lathet har jag inte klippt mig på flera månader och kommer givetvis på den planen precis innan jag ska åka bort en vecka. Vilket resulterar i skräckscenariot att jag ska gå till en helt främmande frisör. Tänk om han t.ex. inte gillar synth? Hur skulle det se ut...

Messmör - del 2

Noterade idag att det på dom hemskt messmörsgula messmörsreklamaffischerna även står "du glömmer väl inte?". Nej, klart som fan inte glömmer. Sjuka människor. Sjuka.

Ångestproblemen

I takt med att mitt liv mer och mer töms på intressanta företeelser så får jag också underligare och underligare fantasi har jag märkt. Framförallt är det nog mina drömmar som tar stryk. Jag har tidigare nämnt en traumatisk bloggmardröm och den är inte riktigt ensam. Jag har en till som jag legat och dragit på ett bra tag nu. Inte om bloggar dock.

Det var en fruktansvärt ångestframkallande dröm om att Jesper hade köpt messmör. Sen hade han i all välmening gett mig messmöret. Problemet? Jag avskyr det. (Okej, jag har nog inte smakat det sen jag var en meter hög, men det är nog i princip det enda jag inte lärt mig äta sen jag blev lite vuxnare, jag behöver en liten kräsenhetskälla kvar i mitt liv.)

Av någon anledning har det här gett mig helt oproportionerliga mängder ångest. Det värsta är messmörsreklamen som sitter vid Frölunda Torg, jag måste åka förbi den varje dag med spårvagnen, och varje gång jag anar den där gula reklamskylten i ögonvrån så dyker en klump av obehag upp i magen. Jag funderar starkt på vandalism.

Överarbetad

Inatt hade jag en traumatisk dröm om att jag höll på att skriva ett långt inlägg om Emperor Palpatine till bloggen (eventuellt för att han på åttiotalet var världens mest rynkiga person?). Utmattad av mina enorma researches så gick jag och lade mig sent på natten med det påbörjade inlägget i säkert förvar (förslagsvis inlåst i en låda under min kudde).

Morgonen efter vaknar jag av (osäkert hur) den fruktansvärda ångesten över att inlägget under natten blivit publicerat i ofärdigt skick. Utan min fantastiska slutkläm som jag var dödligt nöjd över men ännu inte hade hunnit föreviga i skrift. Den värsta ångest av allt? Jo, att alla gillade inlägget. Trots att slutklämmen inte fanns med. Det, det är ångest.