Söndag

Dagen började fantastiskt med att jag vaknade och jag drack juice. Sen ringde någon från jobbet och berättade att jag var en och en halv timme sen. So it goes. Det regnade hela vägen till spårvagnen och jag fick ingen frukost. Life is pain. Och så vidare.

På 7-11 stod en korpulent man och småpratade, på bred och högljudd värmländska, med en man med invandrarbakgrund. Detta föranleder dagens tjuvlyssning. Citat:

"Dä måste va svårt å lära säj svänska när man ä van å prata ett annat språk" halvskriker han lite tankfullt.

Spårvagnsmän

Klockan 20:27 på ett ungefär, en vanlig onsdagkväll, stannar ettans spårvagn, med namnet Ingvar Oldsberg, på Marklandsgatan. Eller nästan iallafall, på hållplatsen står en annan, oidentifierad vagn, så ettan stannar förstås lite innan hållplatsen, som sig bör.

Reaktionen på detta uteblir givetvis inte, utan en enögd man i mockajacka (som eventuellt har haft lite för stort alkoholintag under de senaste trettio åren) med ett dammsugarmunstycke i ena handen rusar mot dörrarna. När han panikartat inser att han inte kommer att bli avsläppt mitt på spåren reagerar han som alla sunda människor.

Jag har helt enkelt aldrig i mitt liv sett någon måtta så många slag mot en dörr med ett dammsugarmunstycke. Ärligt talat har jag aldrig sett någon slå något med ett dammsugarmunstycke så frenetiskt. Det var en imponerande prestation.

Och undrar någon vad jag har för mig måste jag sätta mig på ovan nämnda spårvagn igen för att sitta på biblioteket en stund och diskutera den ekologiska situationen i Boliva.

Göteborg alltså

Värsta staden, alltså. Way out west-hipstersarna (Niclas: nej, jag kommer fan inte låta dom vara ifred) är borta, åttans spårvagn har börjat rulla igen, Pressbyrån tar bara 22 kronor för en banan och en kaffe som smakar beskt vatten, livet är så jävla gött - som man säger.

En välbehövd blogg- och stadssemester på några dagar är nu över, jag kommer snart bli lite grinig på något igen, då hör jag av mig. T.ex. så är alla mina ägg slut, men jag känner inte riktigt att det är rant-material - eller? Diskutera!

Cyberspacehomofoberna strikes back

Tro det eller ej, men allt spännande som händer mig åker inte ögonblickligen till bloggs i tid och otid. Ibland är jag för lat, ibland inser jag att det som var roligt för mig är så till den grad deprimerande för andra människor att jag ger upp. Alternativ två har flest poäng.

Häromdagen hade jag en fantastisk spårvagnsfärd! Vad gör din dag bättre än att klockan åtta en torsdagkväll sitta framför två snorfulla sjuttonåringar just som musikspelarbatterierna med ett stort leende kastar in handduken?

Snorfull sjuttonåring nummer ett drar såklart upp sitt World of Warcraft-spelande (hans vän har faktiskt här vettet att skämmas lite) för vad vill man göra när man är 17 år och oskuld, om inte prata lite om orcher? Jajustdet - inget! Hah!

Precis när jag funderat på om jag kan lyckas svälja en bläckpenna för att begå livet av mig snabbt och effektivt och liksom få en hedersvärd begravning och en liten martyrstaty, då blir herr WoW-utläggning oväntat filosofisk.

"Jo... Du förstår. Det är liksom grejen att, man måste verkligen leva med i sina karaktärer... Dom är inte bara där för att slåss och så... Dom har liksom... Lite personlighet och grejer... Min Warlock till exempel... Ja, han verkligen HATAR HOMOSEXUELLA!!!"

Det är ungefär i det här ögonblicket jag inser att det här är det bästa som hänt på hela min dag. Och i fem minuter till får jag höra hur den här trevlige sjuttonårige killen tvingas bli homofob flera timmar varje dag, för att kunna leva sig in i sin level 70-karaktärs favoritvana - bögbashing.

Livsviktiga uppfinningar

När hormonstinna tonåringar med fotboll på hjärnan och deras fyrtioplussiga ledsagare med dåligt ölsinne befinner sig på stadens alla fortskaffningsmedel, då jävlar gäller det att vara förberedd deluxe.

Veckans uppfinning är därav öronproppshörlurar. Alltså sånna in ear-grejer (länk!) som är så jävla coolt (om man räknar bort öronvaxansamlingar). Varje medveten supertönt med chalmersdojor måste äga minst ett par svindyra sådana så att man kan få äckligt mycket bas när man lyssnar på lounge house och pajar hörselgångarna.

Själv snålade jag loss rejält och köpte Claes Ohlsons fulkopior för en femtiolapp, men jävlar vilken specialspecialfunktion jag fick på köpet som jag inte räknat med. När man kört in dom så långt i örat att dom ligger och slår direkt mot trumhinnan är man nämligen i princip lika döv för omvärlden som en hårdrockstrummis med hörselskydd. Det har gått så långt att musiken är överflödig - det är lugnet jag vill åt.

Så fort fem busslaster svettiga tonårstjejer (obs, det här är alltså inget erotiskt utan något brutalt vidrigt) med dobbskor skuttar på spårvagnen sätter jag helt enkelt i mina dövproppar och lägger lite patiens på ipoden i en kvart tills jag får gå av. Jag har funnit en liten glimt av lycka i den svåra misären - tack!

Nemesisar i min vardag

Det är många saker i världen som gör det svårt för mig. Jag har en lång beef med Bono, mina spårvagnar kommer alltid försent och jag tror att jag börjar bli lite mjölkallergisk.

Det är dock bara petitesser. Värst av alla onda krafter i samhället är take away-kaffemuggar. Och dom som ser så harmlösa ut, tänker du kanske.

Eller hur. Och visst är det smidigt? Ja, verkligen. Och trevligt att dom har väl fungerande plastlock som aldrig gör att jag spiller kaffe? WRONG WRONG WRONG! som Dr Cox brukade säga när det begav sig (läs: i våras).

Jag har gjort en statistisk undersökning angående take away-kaffemuggarna. Det är främst kaffemuggar från 7-11, Pressbyrån och Espresso House som deltagit i tävlingen. Man kan säga att dom dyraste har sämst muggar.

Statistiskt sett, iallafall, så läcker 70% av alla kaffemuggar kaffe på mig. Sen påverkar även vissa yttre omständigheter. T.ex. så är det bara 40% spillrisk om jag har en kaffefärgad tröja och bara 25% om jag har en extratröja i väskan. Har jag däremot en vit tröja på mig ökar spillrisken till hela makalösa 105% chans!*

Man kan säga att om jag fick distrubera svenska forskningsanslag som jag ville skulle det se ut ungefär som följande (röd tårtbit representerar take away-kaffet):



*Vetenskapligt bevisat

Döda människor - eller man får det man förtjänar

Efter ett genialiskt avancerat stycke planläggande befann jag mig en stund efter jobbet på en spårvagn mot Saltholmen i sällskap av Jonas, Jeanette och Emelie. En trevlig utflykt en solig sommartorsdag. (Tacka gudarna att jag inte bor i Borås och tvingas se Rydell & Quick varenda torsdag hela sommaren...)

På tal om osmaklighet, som så ofta kommer på tal (alltså, Borås... Osmaklighet... Fatta grejen) så drar man såklart lite bada med lik-skämt när någon precis drunknat vid badplatsen man ska till. Förnekelsefaser eller vad det nu är. Dålig humor och långa arbetsdagar.

Efter en stunds badande, en stunds solande, en stunds hängande så dyker ett gäng kustbevakare upp med en liten båt. Dykardräkter åker på och folk får gå upp ur vattnet. En halvtimme senare blir alla ombedda att gå hem. Vad kan man förvänta sig när man skämtar om att trampa på lik i vattnet? Ha ha, ett lik i vattnet så klart.

Jag antar att det finns någon form utav rättvisa att faktiskt råka ut för något utav det man skämtar om. Förhoppningsvis är så icke fallet med våldtäktsskämt, rånmordsskämt, raskrigsskämt och alla andra roliga skämt man kan tänkas dra en tråkig tisdageftermiddag.

En allmän varning utfärdad

På sommaren skärs det mesta ned, det vet ju alla. Spårvagnar slutar gå, bussar försvinner mystiskt och nästan inga affärer säljer tjocka koftor och varma mössor. Det råder helt enkelt en allmän misär i samhället. Det går inte att följa sina vanliga vanor, för alla oss järnhårda tid- och rumpedanter är det här givetvis något som värker i magen.

Som att det då inte vore nog att jag inte fått tag på någon skidvalla, fått leta febrilt efter nybakade lussekatter och dessutom får stå ut med såna där beachvolleybollspelare i tid och otid. Som om det inte vore nog!

Kellys öppnar dessutom på fel tid! Herrregud! Försök möta Samuel klockan fem på Kellys när dom öppnar klockan sex! Ve och fasa! Bomber och granater! En timme har gått förlorad, det är som att den inte finns. Det är som att dom tagit en bit av min dag.

Fel, fel, fel

Efter några sköna år borta från min näthinna har Sandra Bullock nu gjort comeback med en romantisk komedi (topp ett äckliga ord i svenska språket: 1. romantisk komedi). Tack Sandra. Jag har verkligen längtat efter att se dig igen, du är nämligen en av dom mest värdelösa skådespelarna jag vet. Dessutom ser du jobbig ut. Herregud, byt karriär?

Okej, Sandra spelar iallafall inte bitter kvinnlig polis den här gången. Hade det blivit en till "Murd3r By Num8ers"* (Eller "Iskallt Mord" som den av någon outgrundlig anledning hette på svenska) hade jag faktiskt mått sämre. Och hon spelar iallafall inte en skönhetsdrottning (seriöst, hon är ju ful?) som också är agent och värdelös. Alltid något.

Faktum kvarstår, jag möts av affischer på Sandra Bullock varje gång jag tar en spårvagnstur någonstans, det klassar jag inte som ens lite okej. Jag hade hellre genomlidit en konsert med Jonas Brothers än se en enda affisch på Sandra Bullock till.

*= Ja, dom stavade det verkligen så.

Dagens arbetsdag

07:55 - Plågsamt uppvaknande
09:07 - Plågsam spårvagnsresa
09:41 - Kaffe från 7-11
09:53 - Jobb
10:01 - Jonas är på jobbet trots att han är ledig
10:02 - Frågar Jonas om han vill ta mitt arbetspass
11:45 - Arbetsdagen är slut

Underliga upplevelser på hemväg

För att riktigt förgylla en fantastisk arbetsdag hamnar jag givetvis bakom två riktigt sköna tjackpundare. En man och en kvinna. Den ena halvt sovandes och skrikandes den senare milt manisk.

En milslång tjackdiskussion uppstås om 1) Joey Tempest 2) hur mycket dom älskar varandra 3) tvåtusentalet 4) Joey Tempest 5) Joey Tempest 6) Vems använda spruta som är vems. Vid punkt sex inser jag att jag antagligen kommer dö av spontan världslesshet om jag inte flyttar mig och sätter mig några säten fram. Givetvis höjs rösterna också.

Jag får därefter höra en fortsatt diskussion om Joey Tempest. Han är härmed känd som tjackpundarnas Jesus. Tydligen så är det så jävla najs att knarka för pantburkspengar medan man lyssnar på en riktigt grym final countdown. Här har ni en anledning att inte börja ta droger, barn - man börjar lyssna på Europe!

När jag gått av på Frölunda Torg och slentrianhandlat på Hemköp möter jag en tjej i högstadieålder i den motsatta rulltrappan. Hon skulle eventuellt ha kunnat rädda sin begynnande övervikt om det inte vore för cheeseburgaren hon knölade in i munnen och donkpåsen hon hade i handen. Plötsligt känns tjackpundarna rätt fräscha ändå. Det är ungefär där jag börjar inse att det är något som slagit riktigt slint i mig, men jag kan inte riktigt rå för det.

Världens hårdaste kille

Ja jävlar. Den här killen kanske ni känner igen? Jag kallar honom Franke iallafall, för han sjunger i Franke. Det är ett band från Göteborg om någon missat dom. Dom är rätt bra också. Och det här är den coolaste killen i världen.

Han satt två säten framför mig och Tina på spårvagnen idag. Det var typ det coolaste i mitt liv. Allt Franke (okej, han heter nått annat jag vet) gör är så jävla hårt. Han gör det coolt, tufft, hårt och bra. Så jävla rakt fram, solar plexus. Killen dödar dig.

På scenen röker han snyggt, slår snyggt på cymbaler, får folks hjärtan att stanna med tamburinen och har dessutom en mycket prydlig frisyr. Sen sjunger han lite ibland när ingen annan orkar, men mest står han och är jävligt snygg så att alla kommer ståendes och ingen egentligen bryr sig om huruvida spelningen är bra eller om han bara är jävligt snygg i rökmaskinsrök och blått strålkastarljus.

Ibland så tänker jag lite på honom och dör av avundsjuka för att jag inte är lika hårdast. Här är ett halvtaskigt youtubeklipp iallafall, så ni kan förstå hans bästhet (länk). Men jag tror inte man förstår ändå. Det krävs nog att se honom. För ärligt talat, en kille som åker spårvagn så snyggt, han är nog inte dålig på något.

(Tack Rockfoto för att jag fick lov att ta eran bild.)

Dagens idol

Jag har officiellt sett världens mest PUNK person. Hon var visserligen någon form utav muterad kicker, men ändå. Men men. På Lantmilsgatan reser sig en hundranittio lång brud med skitlångt hår och bakåtvänd keps upp. Hon har även på sick adidasbrallor och en ashård camouflagejacka.

Som sagt, hon reser sig. Sen sparkar hon jättehårt på sätet framför och ser ARG ut. Sen sparkar hon jättehårt på JÄTTEMÅNGA saker och ser JÄTTEARG ut! Sen sparkar hon på dörrknappen för att öppna dörren, sen sparkar hon på JÄTTEMÅNGA saker utanför spårvagnen!

Jag vill lite grand gifta mig med henne. Förutom att hon antagligen hade sparkat mig om jag sagt det. Jag har ärligt talat aldrig sett någon sparka så hårt med sneakers förut. Sparkarskins* har iallafall en smula stålhätta. Men shit, den galna bruden sparkade ihjäl metallsaker med sneakers. HON ÄR PUNK!

*= Skinheads som sparkar på elskåp

Veckans spårvagnshållplatsrecension

Den nya göteborgssporten upptäcka spårvagnshållplatser tror jag alla hört talas om. Jag och Oscar började ju ändå med den igår. Vad är det här då? Nått nytt Navid Modiri-projekt? Näe.

Efter en modig systembolagsrunda där vi införskaffade något så otroligt ojämnt som sju (små) ölburkar begav vi oss på en färd ifrån Nordstan. Först lyckades vi irra ut till Lilla Bommen och snubblade på en spårvagn åt det hållet man aldrig vill åka.

Väl på djävulsön (Hisingen, om det mot all förmodan är någon som är utvecklingsstörd eller inte från Göteborg som läser) började Oscar darra lite och fundera på om han verkligen gjort rätt val. Det visade sig att Vårväderstorget är så långt bort från Göteborg man kan komma nämligen.

Oskyldiga som vi var drogs vi av i bara farten och hamnade på ett miljonprogramstorg modell 1A. För att fördriva tid hälsade vi på en av sunkbutikerna och hittade ett komplett balkongsett med Star Wars-motiv, en snygg skjorta med trycket "WORK HARD" och framförallt ett fempack drömmuffins (åh! vilka galna tal tänker ni; sju öl! fem muffins!), 11:95.

Beväpnade med dessa fikade vi på trottoarkanten respektive en skateboard och en gladlynt och troligtvis lätt berusad man påpekade bestört "öl å bulla! vilken blandning!". Sen var äventyret slut för den dagen, och nu väntar nästa okända spårvagnshållplats på att bli utforskad!

(Eh, ja, jag kände mig lite som Indiana Jones, och?)

Social acceptans

Idag är det söndag och igår var det eurovisionsschlagerfestival (långt ord). Det betyder att cirka en miljard artighetsfraser angående den tävlingen kommer utväxlas på arbetsplatser under den kommande veckan.

Tyvärr lider jag av ett akut socialt handikapp, nämligen mitt totala ointresse för schalger. Det går så långt att jag inte ens ogillar det, jag är bara så ointresserad att jag kan somna lika lätt som om någon berättar att han samlar på olika sorters stenar, mynt, fjädrar eller bord. Förutom att samlingar är lite festliga på ett tragiskt sätt då.

Nu är jag, hur som haver, inte längre elva timmar bort från relativ frihet utan snarare åtta. Jag gör framsteg! (Osäkert hur det är en bedrift att under tre timmars tid ha: diskat lite, druckit kaffe, tittat på TV (obs, om du som läser jobbar på Radiotjänst: jag har ingen TV, jag bara säger så för att verka cool) och tagit vagnen till jobbet.)

Dagens hatobjekt

Folk som backpackar, eller snarare låtsas att dom backpackar för att dom har en ryggsäck och inte en rullväska men i övrigt uppfyller alla fördomar mot charterturister, har jag lite svårt för. Sen finns det dom som är än värre. Till exempel backpackers med lustiga kläder.

Dom finns i två varianter, tyskar och övriga. Samtliga har sjalar från indiska, lustiga clownlika byxor och tunikor alternativt andra hippiekläder. Dom ser lite ut som fullajvare och har oftast tovigt hår. En mängd egenskaper som jag alltså normalt sett inte har så mycket emot. Men i kombination med jättestora ryggsäckar så är det inte riktigt okej.

Tyskarna är ännu värre, dom pratar käckotyska (alltså inte Hitler-tyska utan såndär överdriver snyggartikulerad och glad tyska som man vet att dom bara pratar för att dom inte vill bli kallade nazister (obs, det funkar inte)) och dessutom har dom alltid en liten ryggsäck fram på magen för att komplementera den enorma militärryggsäcken dom släpar runt på tågstationer över hela Europa.

Backpackers med lustiga kläder gillar dessutom dålig musik och Manu Chao, kan jonglera med bollar och pratar med folk i tid och otid. Som tur är så fastnar dom oftast i Amsterdam eller Kristiania och kommer aldrig därifrån. Ibland åker dom dock vilse och kan ses vandra omkring i Göteborg i färglada, randiga tygbyxor. Om ni ser några, visa dom mot spårvagn 5 eller 6 med destination Länsmansgården.

En tisdag som denna

Idag har jag börjat jobba den mirakulöst vidriga tiden 06:45. Det innebär att min dag innehåller en extra dos väckerklockeångest och att min frukosttid dras ned till ungefär tre minuter. Dessutom ser man en massa konstigt folk på spårvagnen, vilket visserligen är rätt kul.

Gårdagen i korta drag

Halvspringer från jobbet. Kallt men ändå inte när jag tar mig till centralen. På väg ut på Drottningtorget börjar jag avsky alla människor med resväska. De ska lämna staden jag bor i. Själv tänker jag stanna kvar och jag känner mig lite bättre än dem. Tvåans spårvagn till Linnéplatsen. Träffar Oscar och Niclas. Träffar Viktor. Spontanfylla på två starköl och en diskussion om innehållet i en petflaska. Cointreau och citronvodka tydligen. Två människor som eventuellt har sex under en filt. En promenad till Botaniska och sjuans spårvagn via Seven Eleven på Frölunda Torg hem till mig. Antonia dyker upp. Fler öl. Rompannkakor och kaffe. Oscar gör mackor. Niclas bygger ett skärp utav ett spännband som han hittar i köket. Bubbelbad för andra gången sedan vi flyttade in. Båda gångerna med Oscar. Hamnade plötsligt i en ungdomsfilm om dekadens. Tappar omdömet och balansen och bestämmer mig för en popklubbskväll. David dyker upp. Musikbyten och humörförändringar i rasande takt. All rom tog slut. David lånar mina kläder och jag impregnerar honom med hårspray. De andra börjar gå men jag kollar på Scrubs. Upptäcker att balansen försvunnit helt och ersatts av utmattning. Där försvann även lusten att dansa till pophits bland svåra Schillerskaelever med påsklov och desperata jämnåriga som inte vill gå hem tomhänta. Gör en till kanna kaffe som jag sen aldrig rör. Alla andra går men jag ligger på golvet en stund och försöker kolla på TV. Äter glass och mår lite illa utav det. Lägger mig ned på sängen med fönstret öppet och försvinner för en stund. Vaknar till och stänger fönstret utan att trilla ut genom det som jag alltid är lite orolig för att göra eller titta på utsikten för den delen och dricker sedan saft innan jag går och lägger mig utan att ha kommit ihåg att borsta tänderna men jag kom ihåg att dra ut sladden till perkulatorn i alla fall.

Ångestproblemen

I takt med att mitt liv mer och mer töms på intressanta företeelser så får jag också underligare och underligare fantasi har jag märkt. Framförallt är det nog mina drömmar som tar stryk. Jag har tidigare nämnt en traumatisk bloggmardröm och den är inte riktigt ensam. Jag har en till som jag legat och dragit på ett bra tag nu. Inte om bloggar dock.

Det var en fruktansvärt ångestframkallande dröm om att Jesper hade köpt messmör. Sen hade han i all välmening gett mig messmöret. Problemet? Jag avskyr det. (Okej, jag har nog inte smakat det sen jag var en meter hög, men det är nog i princip det enda jag inte lärt mig äta sen jag blev lite vuxnare, jag behöver en liten kräsenhetskälla kvar i mitt liv.)

Av någon anledning har det här gett mig helt oproportionerliga mängder ångest. Det värsta är messmörsreklamen som sitter vid Frölunda Torg, jag måste åka förbi den varje dag med spårvagnen, och varje gång jag anar den där gula reklamskylten i ögonvrån så dyker en klump av obehag upp i magen. Jag funderar starkt på vandalism.