På tal om bajs

Systembolaget på Frölunda Torg är, föga förvånande, inte en av de sexigare platserna på norra halvklotet. Och visst, det är inget fel på trevliga män i slitna skinnjackor som köper fyra pripps blå sjufemmor på flaska och sätter sig och myser (alltså, skriker på förbipasserande) vid bussarna.

Att påbörja sin helg där, det händer ju de flesta, som man brukar säga. Tyvärr är det nog numer lite förstört för min del. Två saker inträffar nästan samtidigt när jag står näst längst fram i kön.

1) En mycket intressant doft av ingrodd urin sprider sig i lokalen. En pluffsig kvinna i fyrtioårsåldern med alldeles för mycket mjäll för att det ska gå att ha överseende med rullar sin dramatenväska mot kön. Givetvis hamnar hon bakom mig. Det leder, så att säga, till en viss intensifiering av doften. Vilket leder till viss retning av kräkreflexen. Osv.

Men jag är trots allt en tapper och målmedveten ung man (så som jag ofta brukar skriva på mitt CV) med stark framtidstro. Dessutom har jag ju givetvis noterat att den enda som står framför mig i kön är en hårdrockarkille som köper nyinkommen Blossa-glögg. Och då...

2) Blossas glögg är ännu inte registrerad i Systembolagets kassasystem! Detta innebär ett viss mått utav Försening! Det vill säga, kassörskan springer runt i hela butiken och försöker lista ut vad glöggen kostar.

Under tiden blir min upplevelse värre och värre. När jag har, i ett försök att sysselsätta mig, snyggt radat upp min öl på rullbandet med streckkoden åt rätt håll, så följer den trevliga damen mitt exempel. Givetvis har hon stashat sina tre helrör och sin gredosbox i dramatenväskan. När denna öppnas tas aromen i rummet till en helt ny nivå. Vem hade kunnat ana att hon använt sin väska som latrin de senaste fem åren?

Samtidigt har de två andra kassaköerna blivit milslånga och jag inser att det bara är till att försöka hitta lite inner peace och tänka på mord tills jag äntligen får betala.

Men man knäcker inte några ägg om man inte rör ihop en omelett, som talesättet säger. Kattkisslukten i trappuppgången var dagen till ära högst försumbar.

Att vara stammis

Har jag nämnt tjejen på Systembolaget i Frölunda? Jag kommer ärligt talat inte ihåg. Det är iallafall den enda kassörskan i världen som aldrig frågat mig om legg. Alltså, inklusive när jag köper folköl. Ja, min skäggväxt kanske tar sig en vacker dag och så vidare.

Mitt första möte med sagda dam var någon gång i vintras när hon plötsligt bara sitter där i kassan och tittar förvånat på mig när jag visar upp mitt idkort och sen bara skrattar till med ett "men du behöver väl inte visa legg?" Ytterst förbyllande.

Samma historia upprepar sig flera månader senare. Det här är alltså gång två (2) jag stöter på denna människa i hela mitt mycket långa liv, och återigen blir hon bara milt konfunderad när jag försöker visa mitt legg och skrattar och skakar på huvudet. Vad är felet?

Idag försökte jag inte ens, och nu är det återigen flera månader sedan jag var där senast. Jag tror jag har åldrats fortare än jag anar.

Människor som inte gör allt

Systembolaget har, återigen, påbörjat en av sina visa legg-kampanjer. Ingen fattar riktigt varför eftersom alla under 40 blir leggade (förutom av den konstiga kassörskan på Frölunda Torg, hon som alltid tittar frågande på mig när jag visar mitt legg och frågar varför jag visar det).

Iallafall, är det någon som missat fenomenet så går det ut på att om man visar sitt legg för kassörskan/kassören innan denna frågat efter det så vinner man. Och då vinner man en liten rosa burk med små konstiga godistabletter i. En fantastisk tävling i att dra snabbast, man blir lite till sig när man tänker på det.

Eller nej. För dom sitter där lite slött i kassan och medvetet drar ut på leggfrågan så att man liksom inte kan misslyckas. Vart tog tävlingsmomentet vägen?

Hade jag varit sytembolagskassörska hade jag aldrig låtit någon halvtrög arbetslös ungdomsjävel få snylta till sig en godisask med sina Pripps blå. No fucking way! Jag hade frågat direkt! Innan dom ens hunnit fundera på att ta fram legget! Jag hade frågat innan personen före i kön ens hade hunnit betala! Jävla amatörer.

Veckans spårvagnshållplatsrecension

Den nya göteborgssporten upptäcka spårvagnshållplatser tror jag alla hört talas om. Jag och Oscar började ju ändå med den igår. Vad är det här då? Nått nytt Navid Modiri-projekt? Näe.

Efter en modig systembolagsrunda där vi införskaffade något så otroligt ojämnt som sju (små) ölburkar begav vi oss på en färd ifrån Nordstan. Först lyckades vi irra ut till Lilla Bommen och snubblade på en spårvagn åt det hållet man aldrig vill åka.

Väl på djävulsön (Hisingen, om det mot all förmodan är någon som är utvecklingsstörd eller inte från Göteborg som läser) började Oscar darra lite och fundera på om han verkligen gjort rätt val. Det visade sig att Vårväderstorget är så långt bort från Göteborg man kan komma nämligen.

Oskyldiga som vi var drogs vi av i bara farten och hamnade på ett miljonprogramstorg modell 1A. För att fördriva tid hälsade vi på en av sunkbutikerna och hittade ett komplett balkongsett med Star Wars-motiv, en snygg skjorta med trycket "WORK HARD" och framförallt ett fempack drömmuffins (åh! vilka galna tal tänker ni; sju öl! fem muffins!), 11:95.

Beväpnade med dessa fikade vi på trottoarkanten respektive en skateboard och en gladlynt och troligtvis lätt berusad man påpekade bestört "öl å bulla! vilken blandning!". Sen var äventyret slut för den dagen, och nu väntar nästa okända spårvagnshållplats på att bli utforskad!

(Eh, ja, jag kände mig lite som Indiana Jones, och?)