Anna Book, å vem fan är du?

Då Tinas TV saknar fjärrkontroll så går det helt enkelt bara att få in två kanaler för tillfället - SVT24 och TV4. Igårkväll bänkades vi alltså, i sällskap med hennes bror, med Go' Kväll (kolla titeln bara...) på SVT24. Programmet gick ut på att Anna Book skulle ha en fiktionär middagsbjudning med fyra hittepågäster där Joachim Vogel (en man så menlös att han inte ens har en egen wikipediasida) programledde och Sarah Dawn Finer "underhöll". Det var prime time TV helt enkelt.

Anna introducerar sig själv som en huslig och fantastisk person, som konsumerar över 50 stycken värmeljus om dagen, för att det är mysigast så, och varje dag plockar färska blommor som hon placerar i konjakskupor i sitt hem så att hennes man blir glad.

Hennes första gäst är hennes döda mamma (Anna uttalar ordet "mamma" på bäbisspråk rakt igenom hela programmet, och tro mig, hon upprepar ordet minst var trettionde sekund). Anna pratar om sin döda mamma i princip oavbrutet och vi får ana att hon var en fantastisk människa som gillade Julio Inglesas, blev bedragen av sin man i sju års tid och som inte gillade McDonalds.

SVT24 en lördagskväll är med andra ordet döden i långsamt format, och Anna Book är en robot från framtiden som kommit för att suga ut vår livslust. Hennes mamma funderade på att göra abort, men struntade i det, berättade Anna. Får man säga "fan" och lägga sig och gråta? Och hur mycket får man ogilla en b-kändis, egentligen?

Äckelmoment i vardagen

Jag har, som trogna besökare måhända listat ut, ett antal till synes helt omotiverade hatobjekt. (Eller. Allvarligt talat. Dom är så jävla motiverade.) Dom här hatobjekten kan jag iallafall skratta åt. Det finns värre. Det finns ett fåtal saker som faktiskt får mig att må fysiskt illa.

Något jag faktiskt inte kan klara, det är folk som äter McDonalds 10-kronorshamburgare. Alltså, jag har suttit på bajamajor, sett punkarspya, överkörda igelkottar och sett ett flertal Hugh Grant-filmer. Men det finns fan gränser.

En av dom gränser som bör sättas i samhället är att man inte någonsin ska köpa 10-kronorshamburgare på McD. Det är nog det osexigaste i hela vida världen. Jag delar hellre sprutor med en uteliggare.

Och för guds skull! OM man nu tvunget måste köpa dom där brunbeiga, riniga grejerna, varför i hela världen äter man dom offentligt? Gå hem och ät dom i skam! Stå inte och hetsät en McWhiteTrash på busshållplatsen!

Det är ju FÖR HE.. REVOLUTion!! Argh!!!!! DÖ!!!! ... Okej, jag känner hur min vanligtvis ganska öppenhjärtade vegetarianism långsamt förvandlas till rå militärveganism, beware*!

*= I skrivande stund äter jag dock en macka med lax på, kanske inte rimmar med ovanstående.

Underliga upplevelser på hemväg

För att riktigt förgylla en fantastisk arbetsdag hamnar jag givetvis bakom två riktigt sköna tjackpundare. En man och en kvinna. Den ena halvt sovandes och skrikandes den senare milt manisk.

En milslång tjackdiskussion uppstås om 1) Joey Tempest 2) hur mycket dom älskar varandra 3) tvåtusentalet 4) Joey Tempest 5) Joey Tempest 6) Vems använda spruta som är vems. Vid punkt sex inser jag att jag antagligen kommer dö av spontan världslesshet om jag inte flyttar mig och sätter mig några säten fram. Givetvis höjs rösterna också.

Jag får därefter höra en fortsatt diskussion om Joey Tempest. Han är härmed känd som tjackpundarnas Jesus. Tydligen så är det så jävla najs att knarka för pantburkspengar medan man lyssnar på en riktigt grym final countdown. Här har ni en anledning att inte börja ta droger, barn - man börjar lyssna på Europe!

När jag gått av på Frölunda Torg och slentrianhandlat på Hemköp möter jag en tjej i högstadieålder i den motsatta rulltrappan. Hon skulle eventuellt ha kunnat rädda sin begynnande övervikt om det inte vore för cheeseburgaren hon knölade in i munnen och donkpåsen hon hade i handen. Plötsligt känns tjackpundarna rätt fräscha ändå. Det är ungefär där jag börjar inse att det är något som slagit riktigt slint i mig, men jag kan inte riktigt rå för det.

Dagens utmaning

Vad använder varje normal människa minst en gång i veckan? Vad borde varje manlig butik med skiftnycklar ha? Jo, nog fan ska gasol vara lite mer tillgängligt för folket!

Det är ju livsnödvändigt, hur ska man annars laga sin mat på en camping? Herregud. När man väl kommit över spärren att våga fråga något i dom supermanliga manlighetsbutikerna (obs, jag var i Nordstan, manlighetsfaktorn är eventuellt inskränkt till att gilla att käka på McDonalds) så har dom inte ens gasol?

Dom har triangiakök med GASOLMUNSTYCKEN men ingen gasol? Hallå? Hallå! Fel fel fel? Om någon letar efter gasoltuber i centrala Göteborg kan jag iallafall meddela att dessa finns endast - ENDAST! - på vildmarksbutiken i källaren på femmanhuset. INGEN annanstans. Vad är det för fel på folk...

Är du helt sjuk i huvudet eller?

"Vad hände egentligen med mul- och klövsjukan!?" utbrister Jonas från platsen bredvid.

Jag blir verkligen irriterad på pandemier. Dom är alltid en sån besvikelse. Asiaterna sprang omkring med munskydd och man analyserade alla döda fåglar i hela Sverige men ändå var det bara typ två personer som dog av fågelinfluensan. Dom två bodde på thailändska kycklingfarmar och hade antagligen haft sex med döda kalkoner och ätit hönsbajs. Då brukar man dö.

Galna kosjukan dödar väl några om året. Kor alltså. Ungefär som McDonalds. Fast mycket färre. McDonalds är alltså en värre pandemi än galna kosjukan. Epic surprise. SARS har mest dödat folk som försökte röka bakom munskyddet och blev kvävda.

Influensan dödar visserligen en massa folk varje år. Men ja. Det är nog mest för att dom är över åttio och har dåligt hjärta. Det i sin tur beror på att dom ätit för mycket potatis med sås och rökt john silver utan filter. Inte direkt influensans fel att den kommer där och slår in sista spiken va?

Tacka vet jag good ol' digerdöden. När fågelinfluensan tagit död på en tredjedel av befolkning så kom gärna och säg I told you so om vi båda lever men tills dess... Ja. Jag tänker inte vara rädd för döda fåglar.

Dagens jobbalternativ

Dags att fightas lite med den så kallade lågkonjukturen igen. Idag uppfann jag konceptet PPP - Pain per Profit (kom ihåg var ni hörde det först!). Det är det nya inom riskkapitalistbranschen kan man säga. Det går helt enkelt åt att skada sig så lite som möjligt och få så mycket pengar för det som det bara går.

Exempel: Det är bra om man bryter en nagel och kan stämma SIBA på en miljon för att din nya OBH Nordica-grill (chiliserien såklart) på nageln. Det är dåligt om du säg bryter båda benen på väg ut från McDonalds och får en gratis McFeast. Förstår ni bilden?

Problemet är att jag inte riktigt gillar att skada mig själv, men jag måste väl offra mig. Det funkar inte att ha så många jobb samtidigt och dom asiatiska bloggarna är fan helt värdelösa. Det enda dom kan prata om är knäckebröd. Herregud. Hur kul är knäckebröd?