Hatarna

Det finns folk i vårt land som verkligen, verkligen hatar andra. Unni Drougge hatar män. Johan Stael von Holstein hatar socialdemokrater. Lars Ohly hatar frisörer*.

Sen finns det en glad, skäggig gammal gubbe som heter Peps. På sjuttiotalet så kom han på att vadfan, han är redan så glad i hågen vad gäller jamaikanska berusningsmedel att det var lika bra att starta ett reggaeband. Sagt och gjort började han spela in en mängd ganska sköna (och emellanåt lite äckliga, "Stir it up" funkar inte på svenska, har någon talat om det för honom?) baktaktslåtar.

Så en vacker dag i slutet på sjuttiotalet klarnade han till efter ett ganjarus som antagligen hållit i sig sedan typ sextiotalet och upptäckte att dagens ungdom hade hittat någon annan. Någon som gillade tajta skjortor och discomoves. John Travolta hade tagit den okulturella massan med storm (eller nått) och hade till sist nått fram till och med till Peps lätt insnöade skägg.

Peps gjorde vad alla stolta reggaeartister gör i det här skedet. Han började hata. Han hatade Travolta så jävla mycket att det gjorde ont. Så han skrev en låt om hur han tyckte att musik skulle vara. "Rotrock" heter den. Släpptes 1980. Här är ett utdrag:

"Medan rocken söker rollen
Och Abba tror att dom har kollen
Och Travolta den grisiga stollen
Trampar sig själv på tån"

Texten är väl sådär hatisk. Ingen sunt tänkande människa gillar väl Travolta eller Abba? Men har ni hört låten? Ja. Jag förutsätter det. Har ni tänkt på Peps tonfall? Hur han verkligen liksom spyr lite samtidigt som han säger Travoltas namn. Så mycket hatar Peps.

Men visst, vi ska väl vara ärliga, eller hur? Vem fick rätt? Peps är idag en harmlös skägg-gubbe som man bäst känner till för att alla vill lyssna på "Oh boy!" minst en gång om dagen hela sommarhalvåret medan Travolta är en ond scientolog som äter barnahjärnor till frukost och spottar på krymplingar (obekräftat).

Någon dag hoppas jag att det är Peps, Travolta och ett grovkalibrigt vapen i den förstnämndes hand. Det gör Peps också, det vet jag. Det är våran hemlighet och jag ska göra allt för att han ska lyckas.


*= Notera min svennesatir, jag skulle kunna bli en fantastisk panelkomiker. Parlamentet nästa? Jag kan sitta och titta på när Robert Gustafsson imiterar Carl Bildt och lyssna på Tobleroneskämt dagarna i ända. Ahhh, det hade varit livet det.

Underliga upplevelser på hemväg

För att riktigt förgylla en fantastisk arbetsdag hamnar jag givetvis bakom två riktigt sköna tjackpundare. En man och en kvinna. Den ena halvt sovandes och skrikandes den senare milt manisk.

En milslång tjackdiskussion uppstås om 1) Joey Tempest 2) hur mycket dom älskar varandra 3) tvåtusentalet 4) Joey Tempest 5) Joey Tempest 6) Vems använda spruta som är vems. Vid punkt sex inser jag att jag antagligen kommer dö av spontan världslesshet om jag inte flyttar mig och sätter mig några säten fram. Givetvis höjs rösterna också.

Jag får därefter höra en fortsatt diskussion om Joey Tempest. Han är härmed känd som tjackpundarnas Jesus. Tydligen så är det så jävla najs att knarka för pantburkspengar medan man lyssnar på en riktigt grym final countdown. Här har ni en anledning att inte börja ta droger, barn - man börjar lyssna på Europe!

När jag gått av på Frölunda Torg och slentrianhandlat på Hemköp möter jag en tjej i högstadieålder i den motsatta rulltrappan. Hon skulle eventuellt ha kunnat rädda sin begynnande övervikt om det inte vore för cheeseburgaren hon knölade in i munnen och donkpåsen hon hade i handen. Plötsligt känns tjackpundarna rätt fräscha ändå. Det är ungefär där jag börjar inse att det är något som slagit riktigt slint i mig, men jag kan inte riktigt rå för det.

Dagens nördfascination

1997, när jag fortfarande gick på mellanstadiet, utannonserades världens mest omtalade datorspel. Det hette, och heter väl fortfarande Duke Nukem Forever. Det finns en term som heter "vaporware" (följ länken och få ett fascinerande antal exempel på fantastiskt teknikhype, men det är en annan historia), det vill säga hypade saker som aldrig släpps. Här har vi ett lysande exempel.

Varför ska jag då ta upp datorspel? Det är typiskt ocoolt (obs! bloggen fokuserar i övrigt på dödscoola saker) och inte så roligt. Eller? Det roliga i det här fallet är att spelet aldrig kom ut. Och 1997 var ju som bekant tolv år sedan. Så när det nu ryktas på nytt att utvecklingen av spelet är nedlagd för gott så har en lustig kille (ja, jag vet att det står på xkcd-bloggen och att det därmed är old news, men jag gillar old news) satt ihop en lustig lista med saker som tagit mindre tid än det här spelets utveckling.

Exempel på saker som tagit mindre än tolv år:

1) The Beatles hann bildas, släppa alla album, turnera över hela världen, säga att dom var större än Jesus, dissa Ringo, käka massor med LSD och dessutom splittras.

2) Från att Nationalsocialisterna spatserade in med Hitler i högsta hugg och fram till att samma kille tog sitt liv i en bunker gick det ungefär tolv år. På den tiden hann man göra ganska mycket. Men inte utveckla ett datorspel.

3) Vietnamkriget hann starta, massor av hippies hann demonstrera i tio år och flytta ut i skogen och äta knark och odla majs och sen demonstrera mer och sen hann kriget ta slut och hippiesarna flyttade in i radhus och skaffa barn. På mindre än tolv år.

Dödsdött

Då jag varit i ett konstant gnällstreak dom senaste dagarna på grund av halsproblem har jag även varit för sur för att skriva alla otroligt fyndiga grejer jag kommer på. Främst för att jag inte kommit på dom.

Nu har jag fått smärtstillande som gjorde mig lugn och glad och jag sitter mest och kollar på snön. Inte så spännande det heller, men jag trivs rätt okej med det för tillfället. Spännande uppdateringar dröjer eventuellt lite till.