Dagens dag

Efter att släpat mig upp i ottan och ätit min gröt och läst tidningen och allt det där infinner jag mig gladeligen för en femtimmars arbetsdag. När jag, efter en timme, ska kolla när jag har rast inser jag att jag inte har rast. För jag har inget arbetspass. För jag är ledig. Och ändå sitter jag här. Det lutar mot en fantastisk torsdag.

Söndag

Dagen började fantastiskt med att jag vaknade och jag drack juice. Sen ringde någon från jobbet och berättade att jag var en och en halv timme sen. So it goes. Det regnade hela vägen till spårvagnen och jag fick ingen frukost. Life is pain. Och så vidare.

På 7-11 stod en korpulent man och småpratade, på bred och högljudd värmländska, med en man med invandrarbakgrund. Detta föranleder dagens tjuvlyssning. Citat:

"Dä måste va svårt å lära säj svänska när man ä van å prata ett annat språk" halvskriker han lite tankfullt.

Ungern - en slags urban legend

Vissa dagar är värre än andra. Det är aldrig riktigt hundra med två dagar kvar till semestern förstås. Dom senaste dagarna har min favoritsysselsättning var lite förstörd. Jag och Emelie har spenderat vår arbetstid med att lösa GPs korsord, vilket är trevligt i sig.

Tyvärr har dom onda satarna beslutat att dag efter dag höja svårighetsgraden på sina sommarkryss. Man hade ju kunnat förvänta sig att med lätthet ha en aaahhaha, den här kan jag, jajävlar going on, men nej då. Inte ens all idog träning hjälper. Inte ens Google hjälper.

För att ta igen det knäckta självförtroendet av att helt enkelt inte kunna några fembystade vadargökar med vår i mun på fem bokstäver som börjar med q gick vi båda, har vi (inte helt utan svansar mellan benen för min del åtminstonde) vankat över till barnpysslet.

Efter en sisådär 30 frustrerande minuter med en "hitta länderna"-ordlek känner jag verkligen färgen stiga i anletet. Dom första elva, utav de tolv utlovade, länderna gick ju som smort, men vart fan ligger Ungern? Ungern är en fucking myt. Efter ytterligare tolv-tretton hemska minuter med att söka igenom sidan efter Ungern inser jag att det helt enkelt omöjligt inte kan finnas något Ungern i GPs pysselhörna.

Försiktigt frågar jag Emelie, som sitter med sin egen GP och grubblar - och det bekräftas! Ungern finns inte. Alla som säger något annat ljuger.

Förhållanden

Jag har insett att antalet blogginlägg som skapas ur mitt bittra mastermind är direkt proportionerligt mot antalet timmar jag plågas på jobbet. Antalet inlägg per timme i det glada fria är inte alls lika imponerande.

Det verkar lite farligt, då min semester är i antågande. Jag kanske lämnar min inmutade plats här för en lite gladare, bloggfriare tillvaro. Alla mina fem läsare kommer gråta störtfloder över detta, misär!

Tråkigt på jobbet

Idag har jag försökt muntra upp min vardag med min T20. (Det är alltså en Tärning med 20 sidor. Okej?) För varje kund presenterar jag mig artigt och lyssnar ytterst sympatiskt på deras problem. Sedan rullar jag mina tärningar.

"Jaha... Så du har tappat bort ditt kort? Jag ska nog koppla dig till... [här är det en dramatisk paus då jag rasslar med tärningarna och sedan tar jag fram Bengt Magnusson-rösten] PENSIONSSPARANDE!!!!"

Både jag, mina kollegor och kunderna verkar genast lite lyckligare och vi skrattar gott tillsammans. Speciellt dom sistnämnda.

"Haha, jamenjajävlar Simon, det var skojigt, ja nu får jag nog ta och prata med dom, för du säger ju ändå det!" säger dom. "Du vet ju bäst! Hahaha!" Följer dom upp med. Ahh.

Dagens arbetsdag

07:55 - Plågsamt uppvaknande
09:07 - Plågsam spårvagnsresa
09:41 - Kaffe från 7-11
09:53 - Jobb
10:01 - Jonas är på jobbet trots att han är ledig
10:02 - Frågar Jonas om han vill ta mitt arbetspass
11:45 - Arbetsdagen är slut

Dagens tacksamhet

Ibland sitter jag med ångest klockan fyra på eftermiddagen och har inte skrivit ett enda inlägg. Det enda jag intresserat mig för på hela dagen är något obskyrt internskämt på låtsasbrittiska som jag inte riktigt kan förvänta mig att folk ska ens dra på mungipan åt och ingen inspiration så långt ögat kan nå i kontorslandskapet. Tacka vet jag Jonas.

Steg 1:
Ett underligt vad ingås, glöms bort och blir ogiltigförklarat men straffat står av någon anledning kvar. En förberedelse görs. Läs mer här.

Steg 2:
En exalterad norrländsk man föreslår ett häng utanför entrén. Han skuttar genom korridorer mot frysen där han gräver fram en liten, liten illaluktande låda.

Steg 3:
En inte fullt lika entusiastisk norrländsk man sitter dystert utanför vår entré och äter sin glass med finsked. En spännande doft sprids. Dom närmaste fem-sex kvarteren utryms, men ingen märker något för alla cheferna har tagit långlunch och ingen bryr sig om oss andra.

Steg 4:
Efter en liten, liten tugga har jag en underlig smak i munnen. Munnen hos mannen på platsen fräter antagligen hål i headsetmicen. Kunder i andra änden landet dör av spårämnen som flyger via kopparledningarna. CIA beslagtar honom som massförstörelsevapen.

Steg 5:
En norrländsk man drabbas av plötslig ångest vid insikten att han 1) under en halv arbetsdag tvingas sitta och lukta mördare 2) har en anställningsintervju imorgon och intagit en mängd vitlök som skulle kunna dräpa ett kompani fulla mexikaner.

Dagens syssla

Måndag, jobb osv. Jag har roat mig med Nummerupplysaren (länk) och det är väl det enda glädjeämnen. Det är dessutom ganska grått ute och jag jobbar på jobbet. Jag har fått låna Olles tvspelsmaskin så jag vill hem och spela tvspel, men aldrig får man som man vill.

Tillbaks på en tisdag

Idag är jag tillbaks på bloggen, jobbet och i världen. Lite efterfestivalförkyld, en timme för tidig på jobbet och kanske helt ute och cyklar med vad jag skriver. Men men. Snart är man väl on top of the world igen.

(Snart är ungefär likamed nästa semesterperiod)

Årets tråkigaste uppgift

Som om all smärta i mitt liv (jag borde dammsuga, vattna blommorna och äta middag) inte vore nog så måste jag på allt annat sitta och skriva ett CV. Och lämna in det imorgon. Det där med att söka ett jobb är väl det mest överskattade man kan göra. Jobb borde söka mig. Dom borde skicka sina CV:n så kan jag sitta och säga ja eller nej och be dom räkna upp tre bra och tre dåliga egenskaper (jag har dessutom inga dåliga egenskaper).

Nu kommer jag drabbas av projektsyndromet, jag kommer sitta med mitt worddokument med bara en överskrift och spela flashspel, läsa långa wikipediaartiklar och pilla navelludd. Eller skriva riktigt ruskigt ofyndiga blogginlägg. Någon blir säker glad av det med.

Världens kortaste arbetsvecka

Nu såhär vid lunchtid på onsdag har nog dom flesta klarat av halva sin arbetsvecka. Jag med. Efter mina fyra timmar. Så går det.

(Ja, på grund av att jag var sjuk igår jobbar jag alltså bara åtta timmar den här veckan. Någon som vill vara avundsjuk så jag kan känna mig bra?)

Social acceptans

Idag är det söndag och igår var det eurovisionsschlagerfestival (långt ord). Det betyder att cirka en miljard artighetsfraser angående den tävlingen kommer utväxlas på arbetsplatser under den kommande veckan.

Tyvärr lider jag av ett akut socialt handikapp, nämligen mitt totala ointresse för schalger. Det går så långt att jag inte ens ogillar det, jag är bara så ointresserad att jag kan somna lika lätt som om någon berättar att han samlar på olika sorters stenar, mynt, fjädrar eller bord. Förutom att samlingar är lite festliga på ett tragiskt sätt då.

Nu är jag, hur som haver, inte längre elva timmar bort från relativ frihet utan snarare åtta. Jag gör framsteg! (Osäkert hur det är en bedrift att under tre timmars tid ha: diskat lite, druckit kaffe, tittat på TV (obs, om du som läser jobbar på Radiotjänst: jag har ingen TV, jag bara säger så för att verka cool) och tagit vagnen till jobbet.)

Dagens frustration

Jag lider mig igenom en fredagkväll, ända fram till klockan 23 ska jag slava i lugnt mak. Sen ska jag och Jonas premiärköra den nyinstiftade fredagstraditionen 23-ölen. Dom stackars satar som jobbar stängningspasset på fredagkvällar ska i någotsånär gladlynt stämning ta en tröstöl efter jobbet.

Troligtvis dör traditionen med oss, men ändå. Ett tappert försök att muntra upp arbetssituationen. På tal om uppmuntring har Jonas grävt upp ett gammalt Nintendospel (länk) som vi tävlar i. Jag ligger rejält under och blir mer frustrerad för varje sekund.

Good ol' fashion TV-spel kan verkligen få mig arg på ett speciellt vis. Jag gillar liksom inte att dö i Super Mario. Verkligen inte. Jag har väl vuxit ifrån plötsliga gråtattacker och kan liksom undertrycka önskan att slå på saker, men seriöst, enkla TV-spel är nog fortfarande nått av det som kan göra mig mest upprörd.

Måndag, kvällsarbete och datortillverkare

Dagens samtalsämne har varit tillägnat Jonas datorval. Han har alltså gjort det alla skäms lite över och skaffat en dator från det stora äppleföretaget och kommer med största sannolikhet snart att börja prata nasalt och lägga sina pennor snyggt i rad (sånt som man gör (förklaring kommer)).

Framförallt har han redan börjat försöka vinna argumentationer med "jag har faktiskt mac"-kommentarer. Det är som bekant (för alla som jobbar med att hjälpa folk att använda datorer) något som alla macanvändare ägnar sig åt. Och Jonas har alltså inte ens packat upp datorn ur paketet ännu (ytterligare ett tecken, överdriven perfektionistisk paketöppnarfascism). På onsdag när vi jobbar ihop härnäst ser jag med längtan fram emot nio timmar fyllda av "hämta te åt mig, jag har faktiskt mac" och "jaså..? men på mac så kan man..."

Eller som man brukar säga: "macanvändare är datorvärldens skåningar, dom kan prata som folk, men dom väljer att inte göra det."

Privatsupport

Nackdelen med att jobba med att hjälpa folk med saker är att vissa av ens mer hjälplösa (förlåt) vänner ibland ringer och frågar om saker. Exempel på hjältedåd:

1) Har efter ett par glas vin fixat Linas e-legitimation. (Förutom allt fixande av allt annat som har med Linas internetbank att göra då - övertidsersättning någon?)

2) Teleonsupportat en lite lätt desperat Emilia när hennes ipod dog. (Observera att jag lagade väldigt god mat samtidigt, dubbelpoäng till mig).

3) Fått samtal från småsyskon om vad man gör när det inte går att öppna ett exceldokument.

4) Hjälpt NASA dölja UFO-kontakter ett flertal gånger.

En tisdag som denna

Idag har jag börjat jobba den mirakulöst vidriga tiden 06:45. Det innebär att min dag innehåller en extra dos väckerklockeångest och att min frukosttid dras ned till ungefär tre minuter. Dessutom ser man en massa konstigt folk på spårvagnen, vilket visserligen är rätt kul.

Att stillsamt fira sin relativa frihet

Dagens fira-moments. En lista i kronologisk ordning.

1) Skratta åt mailet om att man jättegärna fick jobba övertid på grund av att avdelningen var överbelastad. (Jag är fucking överbelastad.)

2) Träna på fulgymmet, bra tillfälle att iaktta folk som är Dåliga på att Träna. Kännetecken: tar lång tid på sig på varje maskin, lyfter inga saker som är tyngre än mjölkpaket, promenerar på löpbandet, pustar onödigt mycket utan egentliga anledningar.

3) Smida en hemlig plan om att offra Promoe till en satanistsekt efter att han fått total brain meltdown och släppt "Svennebanan" (möjligtvis den sämsta svenska hiphoplåten genom alla tider, och konkurrensen i den ligan är stenhård)

4) Äta toast. Nom nom, toast.

5) Färjan 2. Jag tror att färjan-Håkan (numera Färjan2-Håkan?) kan vara Sveriges bästa TV-profil genom tiderna, han har allt man behöver*. I övrigt det pinsammaste programmet på svensk TV som inte innehåller Filip eller Fredrik försökandes prata amerikansk engelska.

*= Lista på allt man behöver: Prydlig frisyr, muskler, ADHD

Frihetsdagen

Idag var sista dagen för deklarationen och jag kommer alltså inte längre att hata mitt liv, mitt jobb och världens befolkning i lika stor utsträckning hädanefter. Detta innebär att jag eventuellt kommer att ha energi för fler saker än att lägga mig på sängen och fundera ut avancerade sätt att ta livet av mina hatkunder. Ja, det kanske betyder att det blir mer än en uppdatering i veckan. Bra va?

Påskstrejk

Jag avsäger mig all form av påskfirande i år. Eller ja, det har jag ju faktiskt gjort rätt ofta. Vem firar påsk egentligen? Jag tänker sitta hemma och kolla på TV och äta mitt äckliga lösgodis ur en påse och inte ett ägg.

Eller ja, egentligen kommer jag mest sitta på jobbet och hata mitt liv och casha in Ob-pengar på att förklara tekniska termer för pensionärer. Men men, det är min lott i livet.

Nördhets

Simon: "Mest synd tycker jag om dom som använder Internet Explorer 5 på mac."
Baby T: "Jag brukar skicka en låda blodiglar."
Simon: "Blodiglar är det enda sättet att avinstallera Internet Explorer, man sätter dom på hårddisken, så suger dom ut den onda..."