Faror i Livet och Annars

Petey befinner sig i mitt vardagsrum och har bestämt sig för att varva Super Mario 2. Super Mario 2 har fått mig att reflektera över vissa saker - jag måste ju reflektera lite, nu när jag har semester och allt.

Det finns ett fåtal riktigt läskiga saker, som man redan som barn lär sig frukta. Det är antagligen våldstevespelen och videovåldets fel. Det kommer antagligen inte att göra mig till en psykiskt instabil seriemördare* med dålig hållning som hittar sina offer via suspekta internetforum.

Snarare tror jag att det kommer, i längden, göra att jag klarar av situationer som andra inte gör. T.ex. zombieattacker. Men det finns vissa saker man lär sig, redan som ung, att det inte går att motarbeta, det går inte att vinna, man är Körd.

3. Jon Bon Jovi - Ärligt talat. Killen är vampyrjägare och rocksångare. Det är liksom. Det är så ofattbart häftigt och coolt att man blir illamående. Det är vad alla drömmer om! Han är verkligen The American Dream.

2. Kvicksand - Kvicksand är helt enkelt det farligaste naturfenomenet i världen. Glöm undervattensströmmar, tornados, berg och fästingar. Dom har ingen chans. Kvicksand dödar alla, stora som små, och får man så mycket som lilltån i kvicksanden så har man snart tagit sitt sista andetag.

1. Velociraptorer - Dom kan ÖPPNA DÖRRAR!

*= I motsats till de vanligt förekommande Sansade Seriemördarna

Livet, fullt av motgångar

Jag sätter upp små, mycket konkreta mål i min vardag för att hålla mig flytande. Ofta kombineras dessa med belöningar. Det är självhjälp på högsta nivå har jag hört. Ibland ska jag dammsuga om jag får popcorn. Idag skulle jag orka handla på LIDL och få köpa ost som belöning.

Tror ni inte LIDL har slutat med sin billiga ost och har börjat sälja dyrost? Dyrost är dyrt och jag blir genast småsnål trots att jag får mina skattepengar om ett par dagar. Nu ska jag gneta och finäta dyrosten långsamt och försiktigt. Eller näe.

Jag ska bara samla ihop smulorna och smälta ned dom till smältost och forma till en ny, liten ost, bara för att tjäna in alla pengarna jag lade ned på dyrosten. Usch och fy! Ångesten (obs, ingen ångest) dämpades först när jag fick Gameboyemulatorn att fungera på Olles tvspel och kunde spela Final Fantasy i lugn och ro.

Dagens syssla

Måndag, jobb osv. Jag har roat mig med Nummerupplysaren (länk) och det är väl det enda glädjeämnen. Det är dessutom ganska grått ute och jag jobbar på jobbet. Jag har fått låna Olles tvspelsmaskin så jag vill hem och spela tvspel, men aldrig får man som man vill.

Dagens tvspelsfundering

Varför lägger man inte av? Poängen med ett TV-spel är att man ska kunna spendera åtskilliga timmar med en extremt dålig och oergonomisk hållning medan man tittar på sitt alter ego med spretig frisyr som hoppar omkring och slår saker med svärd.

Varför skulle jag vilja typ vifta med händerna eller fåniga vita kontrollstavar? Det kan man göra om man typ, gillar rave eller något annat underligt. Först kom dom värdelösa Nintendokidsen och gjorde att folk plötsligt gillade att spela tennis med ful grafik, bara för att dom var sura på att deras Gamecube var den töntigaste konsolen i världshistorien.

Nu ska tydligen Microsoft hitta på något med en kamera något något som gör att man inte ens behöver hålla i en fånig pinne och vifta, man kan bara vifta med fingrarna, öronen, fötterna och huvudet. Antagligen kommer det mest användas till att spela tennis. Kul.

Själv tänker jag fortsätta ha Stephen Hawking-hållning när jag spelar TV-spel. Vad är poängen annars?

Dagens frustration

Jag lider mig igenom en fredagkväll, ända fram till klockan 23 ska jag slava i lugnt mak. Sen ska jag och Jonas premiärköra den nyinstiftade fredagstraditionen 23-ölen. Dom stackars satar som jobbar stängningspasset på fredagkvällar ska i någotsånär gladlynt stämning ta en tröstöl efter jobbet.

Troligtvis dör traditionen med oss, men ändå. Ett tappert försök att muntra upp arbetssituationen. På tal om uppmuntring har Jonas grävt upp ett gammalt Nintendospel (länk) som vi tävlar i. Jag ligger rejält under och blir mer frustrerad för varje sekund.

Good ol' fashion TV-spel kan verkligen få mig arg på ett speciellt vis. Jag gillar liksom inte att dö i Super Mario. Verkligen inte. Jag har väl vuxit ifrån plötsliga gråtattacker och kan liksom undertrycka önskan att slå på saker, men seriöst, enkla TV-spel är nog fortfarande nått av det som kan göra mig mest upprörd.