De sista spåren av manlighet

Jag saknar de flesta karaktärsdragen som vanliga män har (min drömdag innehåller varken en avsugning framför en Premiere League-match eller spejsiga nya fontaneller till min Volvo) men det finns lite manshumor kvar i mig iallafall.

Olle bjöd på bullar och kaffe i något tentafirande, i och med att det lockades gratisfika lyckades både Viktor och David tajma in det här med skrämmande precision. David försattes efter ungefär fyra sekunder i en av sina infinityutläggningar om sina livsproblem.

Dagen till ära var det en otippad natt full av otursmoment som rimligtvis bara David kan råka ut för. Kort och gott, David var full, skulle upp klockan sex på morgonen dagen efter och vid tresnåret klampar hans favorithjälte (obs ironi!) in genom dörren med kvällens finest (cheapest?) selection of kjoltyg (fantastiskt om än en smula objektifierande ord). En rimlig stund senare hörs ljud som såklart förvärrar stackars Davids natt lite ytterligare.

Här får man iaktta en intressant form av manligt grupptänk. Finns säkerligen en bra freudiansk förklaring. Sexualhån är hursom ett socialt mycket viktigt vapen och när David nämner att ingen kvinna rimligtvis kan tänkas åstadkomma dylika ljud på ett genuint menat vis så måste så klart alla andra i rummet unisont tystna, höja lite på ögonbrynen och le lite nedlåtande åt David.

Och någonstans så blir han förstås förkrossad i tre millisekunder. Det är vackert. Sekunderna innan de rationella tankarna tar över. Tack David (och Viktor och Olle) för dagens moment. Varsegod för dagens uthängning på Internet.

Musikfetischer

Okej, jag får erkänna en grej. Micadeliahypen igår beror egentligen bara på en sak. Jag har en sjuk svaghet för kvinnor som gör covers på mäns låtar. Det är någon läskig transsexuell musikgrej jag har.

En freudiansk analys tack. Men ärligt talat, Emelie Simon låter ju hur sexig som helst när hon gör "I Wanna Be Your Dog" - visst Iggy låter ju skönt snuskigfarbror som vanligt, och Bob Hunds geniala cover av samma låt är också bland en av dom bästa som finns där ute, men Emelie Simon får ändå deras grejer att blekna.

Nouvelle Vagues "Too Drunk To Fuck" (notera hur man här använder både "too" och "to" i samma mening. Det är alltså två olika ord. Uppfattat?) äter upp Dead Kennedys och till och med Lambrettas "Livet Är En Fest" är riktigt riktigt bra. (Alltså. Lambretta? Seriöst?).

Alltså: Micadelias "Cinamon Girl" var bättre än Neil Youngs. Hur mycket det än tar emot att säga.

(Obs, är jag den enda som är drabbad av denna fetisch? Annars kanske vi skulle kunna starta ett forum och diskutera vår underliga sexualitet. Typ som pedofiler, butchbögar och frånskilda fembarnsmammor med S&M-ambitioner. Det hade varit coolt.)

(PS, jag ska egentligen inte skriva om musik här, men jag är så dryg så ibland är det det enda jag kommer på att skriva om. Auch.)