Dagens fulkonst

Frölunda Kulturhus (dit jag masar mig ett par gånger i veckan i något patetiskt försök att komma i form för beach 2011) är lite grand kungar av fulkulturella grejer. Eller så är det bara en vanlig kultursatsning i en vanlig förort. Antagligen det senare.

Dom mer eller mindre patetiska installationerna avlöser varandra i en takt som faktiskt är lite imponerande. Tyvärr verkar samtliga vara gjorda av gymnasieesteter från Näset som fått en dyr Nikon med autofokus av sin pappa i sextonårspresent. Ja, vi vet fototjejer, blaha blaha, dom är bra på att ha stora kameror. En på hundra är rätt bra på att ta bilder också, men dom andra nittionio skulle vi kunna ta ut bakom ladan och ge ett nådaskott.

Veckans utställning var iallafall svartvita bilder på förortshusen i Frölunda. Perfekt för kulturhuset med andra ord. Det har lokal anknytning och är lättsmält. Hur kan man sen misslyckas? Högupplösta bilder på grå betong i gråskala. Det är som att konstatera att en kattunge är söt. Det är inte direkt någon utmaning.

Till och med jag, med mitt nästintill totala ointresse för konst, spottar lite på det här. Vem som helst som fått en kamera för tio papp och en halvtimmeslektion i photoshop hade gjort exakt samma bilder. Grattis utställaren, det var fint.

(För att nämna något positivt, jag störde mig inte på bilderna. Lista på andra saker jag inte stör mig på: trottoarer, Västerås, äpplen, romantiska komedier, damm och vad som står på Hemköpskvittot.)

Ett uppvaknande

Tedieten på jobbet går rätt bra, fast imorse blev det en chock. Istället för english breakfast råkade jag öppna en liknande påse och plötsligt steg en doft av tuggummifjortis ur min kopp. I panik kastade jag styggelsen i papperskorgen och drog extra länge med vanligt äckel-earl gray för att eliminera all sötman.

Fruktte (notera avsaknaden av apostrofer och h:n, vi pratar svenska här) kan måhända vara den värsta styggelsen på planetens yta. Målgruppen för fruktte består oavkortat av gymnasietjejer som är med i den kristna skolföreningen, små barn och eventuellt David.

Av någon anledning fylla dessutom teställ på arbetsplatser världen över till ungefär 90% av fruktte. Sedan får vi vanliga människor som inte vill gå omkring och kittla kräkreflexerna helt enkelt falla hän åt att antingen slåss med näbbar och klor om dom få påsar finte som finns utplacerade (lönlöst, allt gott te försvinner på tre sekunder) eller köpa sitt eget (som man tappar bort).

Det är en hård värld och jag funderar ibland starkt på att återgå till magkatarrskaffet. Fast jag är inte så jätteintresserad av att känna när mina inre organ sakta fräts bort. Jag vet inte varför dom blandar kaustiksoda i kaffet på jobbet, men det gör dom.

Dagens problem

Jag har lite svårigheter vad gäller kommunikationen med mina nya anställda. Deras svenska är under all kritik och mandarin är för min del en frukt. Jag har försökt kommunicera lite med tecken, men att vifta fram budskap om hur fascinerande jag anser att Jon Bon Jovis inhopp som vampyrjägare i John Carpenters "Vampire Hunters 2: Los Muertos" är, det är svårt.

Det verkar som att mitt entrepenörsskap är lite halvknackigt trots allt, men jag ger inte upp ännu. Istället försöker jag lära alla svenska, så det kan ta några veckor (de verkar rätt flitiga) innan den nya, Asiatiska bloggen med sjuka reklamintäkter är fullständigt up and running. Jag har inte så mycket material ännu, men jag visar dem Anders & Måns-avsnitt med engelska subtitles och hoppas att det räcker.

(Obs, osäkert på om de förstår engelska. Ska försöka ta reda på detta.)

Frisk som vadå?

Frisk som en nötkärna. Tina analyserar:

"Ja, man är frisk som kärnan som finns i frukten. Den är färsk och frisk och smakar piggt (?)"

Det finns ingen logik i frisk som en nötkärna. Nöt är en frukt, frukter har kärnor, men kärnorna är värdelösa. Hårda, dåliga, osmakliga. Frisk som en frukt. Så borde det heta.