Veckans skrivkramp

Skrivkrampen avser för närvarande:

- Bloggen

- Mitt grupparbete

- Mitt facebookstatus

- Min kommande succéroman

Följande saker är dock undantagna:

- SMS:a könsord till Jesper

Well well, summan av kardemumman kan sägas vara plus minus noll antar jag. Framförallt var jag ju tvungen att lägga in ett blogginlägg. Jag vill inte att mina stackars besökare ska tvingas se Salems barnprogramsleende varje gång de googlar sig hit. Fyfan.

Vem sa du att du va?

Det finns artister jag ogillar för deras musik. Sen finns det den grupp artister som jag bara ogillar för att de helt verkar sakna positiva egenskaper över huvud taget. Det här är Salem Al Fakir, han gillar rosa ballonger, mysdjur och att titta på stjärnorna med en kopp varm choklad i handen. Och bilden stal jag skamlöst från DN utan att orka läsa artikeln först.

Skåne

Någongång okristligt tidigt börjar den klassiska söndagsunderhållningen. Ett gäng barn som leker på innergården kan verkligen göra mig lycklig ibland. Jag vaknar tidigt och får ont i huvudet, det är fantastiskt.

Oj. Fast det kan bli värre. Vem i hela världen lär barn prata skånska? Barn som pratar dialekter är det värsta jag vet*. Det finns liksom inget positivt med det över huvud taget. Jag kan tolerera allsköns underliga dialekter, och till och med skånska har ju sin charm - om man nu bortser från sverigedemokratbönder som gnäller om islam.

Men varför lär de sina barn att prata på det där sättet? Det blir så oerhört olidligt fruktansvärt. Man dör och dör igen, inombords. Gutturala läten från människor i knähöjd, vad är felet? Fredrik Lindström, kom gärna hit och förklara poängen för mig, för jag kan inte få in det i mitt huvud.

*= Ja

På tal om igår.

Ett av mina gamla favoritband, The Indelicates, gjorde tidigt i karriären en slags hyllningslåt till den fallna stjärna som emellanåt fångar folks hjärtan med sitt minst sagt melodramatiska missbrukarbeteende. Jag tillägnar den gårdagen.

Så jävla typsikt. Bögmalmö.

Efter en liten ångestfylld tidningsläsning där ämnet Peter Dohertys inställda spelning på Debaser igår avhandlades infann sig ändå peppen. Detta efter ett löfte av ärkehoran själv att han var superpeppad på att hänga i Malmö och käka en falafel, kanske knarka lite och sen spela skiten ur oss. Men nej nej nej.

Efter en lång snorkall och något virrig promenad i den kontinentala staden med Sveriges mest överdrivna julpynt så fick jag vrålhungrig lägga vantarna på en skitfet falafeltallrik. Allt som saknades var att sticka förbi vår tillfälliga bostad på lite glögg, vin och dusch innan vi var redo att dra mot det berömda Kulturbolaget.

Synd bara att fittfan ställt in. Tack Pete. Jävla bögjävel. HATE MY LIFE.

Tågresor i Sverige

Jag och Tina beger oss boldly mot Malmö med hjälp av SJ. Fyrsätet bakom oss har ockuperats av två par i övre medelåldern som pratar klämkäckt. "Vuxen, det är jag ju inte ännu ens en gång!" utbrister en utav dem vid ett tidigt stadie på resan.

Femton minuter senare har de korkat upp en box rött som avnjuts i tjugofemcentiliters plastglas. Givetvis finns en OLW Partymix på bordet. Glatt minns de alla vilka trevliga sammankomster de haft vid tidigare tillfällen. "Vi leker ju alltid sådana roliga lekar!"

Nu, en dryg timme in i tågresan verkar leken gå ut på en form utav sjuklig quizing. "När vann Finland ishockey-VM för första gången?", "Vilket år var USA för första gången värd för OS?" och "vem fick assisten när Foppa gjorde mål mot Ryssland i VM 1997?".

Det slutar aldrig. Sportsiffrorna bara kommer och kommer. Dessa roliga lekar, dessa medelåldersmänniskor. Vad är deras problem? Jag bryr mig inte om vilka som var OS-värdar vilka år, jag vill bara ha det lugnt och skönt.

SJ, nästa gång, placera mig hellre bredvid ett gäng fjortisar med musikmobiler, fulla fotbollsfans eller sprutnarkomaner, men låt mig snälla, snälla, leva mitt liv utan att höra fyrtiotalister diskutera vilket år sjukampen blev en OS-gren.

Fredagsmys deluxe: TOPP FEM RIS

Topp fem ris, sponsrat av mig!

5: Torr-ris


4: Våtris


3. Flytris


2.Påskris


1. Tetris

Den vackraste timmen

"Det här är en chans för oss att visa för lyssnarna hur en morgon utan kommersiell radio kommer att låta, säger Per Lorentz, informationschef för MTG Sverige och talesperson för radiobranschen i den här frågan."

Är det bara jag som ärligt talat skulle kunna BETALA för att slippa Gert Fylking i en timme? För att aldrig mer i hela mitt liv behöva höra göteborgsrockerswannabefittan med kulmage i Bandit Rock skrocka något milt kvinnoförnedrande och sedan sätta på en låt med Mustasch?

Jag som inte ens är radiolyssnare prisar ändå den kommersiella radions "tystnad" och ger dom ett glatt "good ridance" och nu ska jag fan protestlyssna på Ring P1 på sr.se i flera timmar tills mina öron BLÖDER av skånska pensionärers smygrasism. För det är ändå en miljard jävla gånger bättre än vad Mix, eller Rix eller NRJ eller Lugna-fucking-favoriter någonsin kommer bli i deras våtaste drömmar.

The end.

Kylans jävlar

Vad är det för fel på tonårspojkar? Jag lever ett liv i ständig kyla, från oktober till april, aldrig någon vila. Under en kort period bodde jag på den gudsförgätna ön Irland - eller som vi i som är gamla i gamet kallar den: isön. Där struntar man glatt i allt vad isolering och treglasfönster heter vilket, i kombination med ständig snålblåst från Atlanten, resulterar i permafrost*.

Nå. Åter till tonårspojkar. Själv hatar jag att frysa. Själv anser jag att man inte kan lämna sitt hem vintertid utan halsduk och långkalsonger. Varför, åh varför, måste då tuffa killar i fjortonårsåldern lämna sitt hem utan mer än en t-shirt på kroppen? Vilken efterbliven fåne springer omkring i december iförd jeans och uppknäppt luvtröja? Vad är det för fel på människorna?

Okej, byggarbetare har shorts på sig även om det är snöstorm, men dom gör iallafall manliga saker såsom att svetsa, hamra, riva och spika. Saker som i min fantasi förknippas med en viss fysisk värme tack vare ansträngningen. Tonårspojkar däremot har en förmåga att helt och fullt sky all sådan aktivitet. Kan någon se den gemensamma nämnaren? Inte jag.

Jag mår nästintill fysiskt dåligt varje gång någon just snubblat in i puberteten och skränande hoppar omkring iför enbart en JC-skjorta när jag själv har tre par sockar och två tröjor med en t-shirt under. Vart är vår värld på väg? Jag antar att dom förbereder sig för den globala uppvärmningen, när medeltemperaturen ökat några grader så kanske det är okej med spännislinne i november - förutsatt att golfströmmen inte ger upp. Den som lever får se.

*= Eventuellt fel användning av begreppet

Dagens dag

Efter att släpat mig upp i ottan och ätit min gröt och läst tidningen och allt det där infinner jag mig gladeligen för en femtimmars arbetsdag. När jag, efter en timme, ska kolla när jag har rast inser jag att jag inte har rast. För jag har inget arbetspass. För jag är ledig. Och ändå sitter jag här. Det lutar mot en fantastisk torsdag.