Cyberspacehomofoberna strikes back

Tro det eller ej, men allt spännande som händer mig åker inte ögonblickligen till bloggs i tid och otid. Ibland är jag för lat, ibland inser jag att det som var roligt för mig är så till den grad deprimerande för andra människor att jag ger upp. Alternativ två har flest poäng.

Häromdagen hade jag en fantastisk spårvagnsfärd! Vad gör din dag bättre än att klockan åtta en torsdagkväll sitta framför två snorfulla sjuttonåringar just som musikspelarbatterierna med ett stort leende kastar in handduken?

Snorfull sjuttonåring nummer ett drar såklart upp sitt World of Warcraft-spelande (hans vän har faktiskt här vettet att skämmas lite) för vad vill man göra när man är 17 år och oskuld, om inte prata lite om orcher? Jajustdet - inget! Hah!

Precis när jag funderat på om jag kan lyckas svälja en bläckpenna för att begå livet av mig snabbt och effektivt och liksom få en hedersvärd begravning och en liten martyrstaty, då blir herr WoW-utläggning oväntat filosofisk.

"Jo... Du förstår. Det är liksom grejen att, man måste verkligen leva med i sina karaktärer... Dom är inte bara där för att slåss och så... Dom har liksom... Lite personlighet och grejer... Min Warlock till exempel... Ja, han verkligen HATAR HOMOSEXUELLA!!!"

Det är ungefär i det här ögonblicket jag inser att det här är det bästa som hänt på hela min dag. Och i fem minuter till får jag höra hur den här trevlige sjuttonårige killen tvingas bli homofob flera timmar varje dag, för att kunna leva sig in i sin level 70-karaktärs favoritvana - bögbashing.