Självplågeri

Igår fick jag den geniala idén att jag verkligen, verkligen gillade crêpes. Problemet i det här scenariot är att jag verkligen, verkligen gillar pannkakor också. Risken är alltså överhängande att jag bara äter upp alla pannkakor jag lagar.

Som tur var är jag ett geni och blandade såklart i grahamsmjöl i pannkakorna så att dom smakade typ kartong. Det fungerade över all förväntan! Jag åt inte upp mer än en halv innan jag blev så ledsen att jag sparade resten till att kreppas.

Varför delar jag den här plågsamt ointressanta anekdoten med er? Jag vet inte. Jag skadade mig själv, därför får jag även skada andra, antar jag.