Allitterationer i tid och otid

I ettan på gymnasiet hade vi en svenskalärare som hette Gunnel. Alla hatade henne. Det fanns en teori om att hon var en balrog som krupit upp ur källarkatakomberna på Bäckängs gymnasiet [sic] dagen de byggde skolan. Antagligen låg det sanning i detta. Hon brukade även be Cyrus artikulera saker, för han är från Iran och då pratar man sluddrigt tydligen. Omåttligt roligt.

Själv hyser jag dock lite smygkärlek till henne. Okej, jag gjorde det knappast när det begav sig, men nu så här i efterhand så. Det var ändå hon som fick mig att upptäcka allitterationer. Hon gillade dem verkligen. Ibland hittade hon allitterationer som nog författarna själva aldrig kunnat drömma om att de skrev. Likväl, vem gillar inte det?

Det är ju trots allt det bästa sättet att kommunicera på. På vikingatiden så slog man på varandra med yxor tills man blev trött, sen hade man en allitterationsbattle (som i den där filmen med Eminem, fast vikingar), och den som vann fick kungadömet och fick para sig med alla de blonda vikingavåpen. Those were the days.

Det följde med ända in på nittonhundratalet, allitterationerna förlorade sin mening först 1938. Det var efter att dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamerberlain hade mejat ner Hitler så jävla hårt i München i en fyra dagar lång allitterationsbattle. Väl hemma på de blåsiga öarna lutade han sig lugnt tillbaka förvissad om att han var killen in charge härifrån till oändligheten. Vad han inte räknat med var hur backstabbande tyskarna var. Hitler skrattade rått åt det oariska tillvägagångssättet att skapa fred och gjorde som alla sköna krigshetsare gjort i urminnes tider och krossade Polen. Tyvärr krossade han också allitterationernas makt i samma ögonblick.

Världen blev aldrig mer densamma.