Dagens konstaterande

Feberfika med Viktor. Vi hängde på Tynnereds fetaste fik, Le Pain Francaise (jag och franska alltså, ifrågasätt inte stavningen utan börja prata engelska istället) på Opaltorget. Opaltorget är, för er utomsocknes, ändhållplatsen. Det vill säga, det finns alkisar, en spelbutik, en pizzeria som säljer billig Falcon, ett sunkigt Willys, patrullerande poliser och ett sjukt fräscht kafé. Ja. Det är underligt.

Jag är fortfarande inte kapabel att gå mer än hundra meter utan att dö lite grand (okej, överdrift) men det gick hyfsat bra att ta tiominuterspromenaden dit utan en spårvagnsfärd dom sista två hållplatserna. Det var min längsta vistelse ifrån lägenheten sen i söndags. Sjukdomar for the win.

Mitt under det franska kaffet och dom klassiska nostalgisamtalen så säger Viktor en rätt läskig grej. "Tänk den dagen man ser tillbaks och inser att fan, för två år sen var jag mycket snyggare än jag är idag". Det var antagligen den mest skrämmande tanken som tänks, så här i den begynnande tjugoårsåldern.

För ärligt talat, själv har man ju bara blivit snyggare och snyggare för varje år som gått. Men någon gång måste det ju vända. För vissa har det förstås redan gjort det, dom har passerat sin storhetsperiod redan under gymnasietiden, men jag och Viktor är ju lite bättre, förstås.

Men dagen kommer väl. Fast tjaa. Bruce Springsteen är ju rätt snygg fortfarande.