Samvetesdövandet

Jag är antagligen en dålig människa (snygg inledning om jag får säga så själv) för jag gillar inte sånna där rörelser när hela befolkningen gör en schysst gest mot något. När lattemammorna (använder man ens det uttrycker längre? Det känns rätt 2002?) faktiskt orkar sig upp från Let's Dance och hytter med näven så är det onekligen en cause som jag är dödsointresserad av.

Tibetanska munkar i Burma:
Vad gör dom i Burma? Seriöst, håll er i Tibet till att börja med. Och vem gillar Dalai Lama egentligen, han är typ hur oändligt dryg som helst? Folk säger att dom gärna hade käkat en långmiddag med Dala, men jag hade nog begått sepuku med gaffeln efter tio minuter.

Rosa bandet:
Det här är lite ärkefienden. Det värsta är att det är en sån genomsnäll grej så att det inte riktigt går att ogilla den. Vem fan gillar bröstcancer liksom? Men sen ser man den självrättfärdigande minen på medelålderskvinnorna som får ut trettio papp efter skatt och känner att dom räddar världen för att dom lagt en tjuga på en tygbit. Då är det fan inte okej längre.

Falun Gong-utövare:
Okej, är det någon som vet något om Falun Gong? Dom har könsrollerna från stenåldern, hatar homosexuella, tror på spöken och sparkar på hundvalpar. Dom är lite som Sverigedemokrater. Jag känner ingen sympati för dom. Hade jag varit kinesiska kommunistpartiet hade jag också bränt dom levande och stulit deras njurar.

(Eh, bitter när man är hemma en fredagkväll? NO WAY! Livin' the dream!)