Bland admiraler och aktörer

På åttiotalet gjorde man många lustiga saker. Man hade stort hår, gillade starka färger och gjorde rymdfilmer där folk hade spexiga jumpsuits på sig. Ett bra årtionde helt enkelt. Man kan säga att den som definierade hela decenniet var Admiral Akbar.

För er obildade är han den sköna, bruna grodliknande killen i sista Star Wars. Han hänger med Lando i slutstriden mot dödsstjärnan. Min vän Jesper är väldigt bra på att imitera honom (Akbar, inte Lando), nästan skrämmande.

Admiralens främsta förmåga ligger dock varken i att köra rymdskepp eller leda strider. Han är nämligen helt absurt bra på att upptäcka fällor. I ovan nämnda fantastiska slutstrid i sista Star Wars-filmen (bästa filmscenen genom tiderna, alla kategorier?) lyckas han till exempel genomskåda det onda Rymdimperiets ondskefulla fälla med att gömma rymdskepp bakom planeter - utan att ens blinka!!! (Obs, osäkert om han kan blinka.)

En teori jag och Jesper har bollat oss emellan är hur enkelt de i Star Wars hade kunnat få det om de hela tiden tagit med sig Akbar. Istället för den ludne killen med armborst eller den fjantiga killen med lasersvärd så hade de kunnat dra omkring på admiralen. Ingen hade behövt trilla ned till rancorn, ingen hade blivit av med sin hand på Bespin eller nedfryst i ett kolblock. Typiskt dåliga prioriteringar.

Där har vi alltså Simon förbättrar Star Wars. Nästa vecka går vi igenom hur man byter ut gulliga djur mot någon intressant, varför det inte är coolt med sparkdräkter i framtiden och hur man får armborst att skjuta laser. (Ja, jag vet allt det där.)