Lunchjobbet

När alla andra börjar göra sig redo för strikt kontorslunch får jag själv dystert vandra iväg mot Comhemkomplexet på andra sidan gatan. Det är det enda huset i området utan portkod. Receptionen är tom, men det finns massor av stolar. På ett par av dem sitter folk och ser lite vilsna ut, som om de inte riktigt vet vad de gör där. En sover lite lätt och en annan sitter förstrött och äter ur en McDonaldspåse.

Jag går fram till den tomma receptionen och tittar mig omkring. Det verkar vara helt tomt men jag hör lite ljud bakom disken. När jag kikar över kanten ser jag att en kille som ligger där och spelar Gameboy. Jag harklar mig lite lätt och han tittar upp och ser irriterad ut. Han hyschar och återgått till att spela.

"Eh, är Lars här?" frågar jag, men han fortsätter spela. "Jag ska alltså hit och... Eh, jobba idag?" fortsätter jag. Killen på golvet pausar spelet och ser sur ut. Han blänger lite omkring sig och viftar obestämt mot hissen och mumlar något om fjärde våningen.

Det finns inte några knappar i hissen, men så fort jag gått in så börjar den åka långsamt, långsamt uppåt. Istället för något loungigt spelar hissen The Proclaimers superhit "I'm gonna be (500 miles)" och jag börjar nynna med lite i musiken.

När hissen stannar på våning fyra möts jag av en lång korridor. Tar några steg framåt och en man sticker ut huvudet genom en av dörrarna och säger "Simon?". Innan jag hunnit svara kommer han utramlandes med framsträckt hand.

"Hej, eh, Lars! Lars är jag! Du ska jobba här! Ja, Simon, bra att du kom, vi har mycket att göra! Någon har tappat nyckeln. Och jag vet inte riktigt vart den ligger, har du sett vart du ska? Bra att du tog hissen, trapporna är hemska kom med nu, det här är viktigt. Inga tid för frågor nu, nej nej nej. Vi ska ha ett möte! Bra!" och jag blir meddragen längs korridorerna.