Självnedskärning

Jag har blivit påkommen. Dagen började med ett: "Simon! Vi behöver ha in dig här på kontoret! Viktigt samtal! Språng!" Tydligen så hade jag gjort något galet igen. Jag finner mig i en obekväm fåtölj framför ett enormt skrivbord. På andra sidan sitter en Chef som ser farlig och metaliskt slimmad ut. På något vis är det plötsligt ett panoramafönster bakom Chefen som sitter där och vi har utsikt över hela stan. Osäkert hur vår fyrvåningsbyggnad lyckades med detta konststycke.

Chef: "Du har inte skött dig igen Simon!"
Jag: "Öhhh. Okej?"

Konstpaus. (Chef ser bister ut och jag funderar lite på hur jag misskött mig senaste dagarna. Konstpausen fortsätter och jag går vidare på att fundera på huruvida jag ska börja dricka kaffe på jobbet igen och sen på hur många som ryms på månen innan samtalet fortsätter.)

Chef: "Du får börja skärpa dig, faktiskt."
Chef: "Du gör inte så mycket på jobbet, ärligt talat."
Chef: "Vi kommer skära ned lite på dig."
Chef: "Du får inget mer kaffe till exempel. Och inga raster."
Chef: "Vi skär ned på din lön också. Till hälften."
Chef: "Det är ungefär så mycket du gör dig förtjänt av på dagarna." Chef: "Ärligt talat är vi fortfarande lite väl snälla tycker jag."
Jag: "Men... Men...?"
Chef: "Jajaja, sluta tjata nu! Vi kan inte hålla på att göra undantag för dig hela tiden! Du får faktiskt ta lite ansvar nu, du sitter ju bara och leker hela dagarna? Tror du inte jag har koll? Igår satt jag och iaktog dig hela dagen och såg dig inte slita dig från datorn en enda sekund, ska det vara så på det här stället, va? VA!?"
Jag: "Eh, men ja, det är j-"
Chef: "NEJ just det! Nej, nu är det kört för dig unge man. Du får börja jobba extra på Comhem!"
Jag: "Men jag..?"
Chef: "COMHEM SA JAG!"

Vacklar omtöcknad ut ur kontoret. Känner mig lite som Eddie när han Hatchet Harry lurat av honom alla hans pengar.