Hatdilemmat

Ändå sedan barnsben har jag närt ett starkt hat mot Elton John, Sir. Innan jag ens haft en riktig bild av vad det ens var för kille så kände jag ändå att jag verkligen inte gillade Elton John. Pappa kan kanske haft lite med det hela att göra, han verkar ha Elton som sin största skräck.

Att sedan höra Sir Johns (lustigt dessutom, hans efternamn är ett förnamn och hans förnamn ett efternamn? Bara det stör ju skiten ur mig. Seriöst.) mjäkballader när man är uppväxt med Nationalteatern och Kinks (och ja, mest Aqua egentligen, men det är en annan historia) talade väl inte för honom.

När man sen får se den runda gubben i dom grälla färgerna som mest gjorde filmmusik till Lejonkungen (eh, detta bör i yngre år dock varit ett plus. Osäkert om jag var medveten om det dock) och rullat runt och sett grinig ut så fick han ju inte direkt några pluspoäng. Man kan bara inte låta bli att ogilla honom.

Ibland ogillar (hatar) jag honom så mycket att jag önskar att jag varit konservativ småstadssvenne med bögkomplex och potensproblem så jag kunnat hata honom lite extra för att han är bög. Så illa är det.

Sen kommer år 2000. Silverchair sjöng året innan om vad som skulle hända, fast dom tänkte väl antagligen inte på Cameron Crowe. Killen som senast varit aktuell med att göra en film där Tom Cruise (innan han började äta livmodrar (-mödrar?)) startade en egen sportagentfirma. År 2000, när jag dök in i det traumatiska tonårslivet och äntligen sluta med Aqua och så smått gick över till The Hives istället, kommer han plötsligt och släpper världens bästa film.

Almost Famous har väl dom flesta sett, sånt som får en att vilja spela i ett rockband, bli musikjournalist eller kanske bara ligga med rocksångare med snygga mustascher. Kanske alla tre. Filmen är som bekant fantastisk och innehåller precis sån musik som jag började gilla i yngre tonåren. Perfekt.

Det hemska ögonblicket kom väl inte förrän något år senare när Internet hade brett ut sig bland massorna och bredband dök upp även i småstäderna och man plötsligt satt det med soundtracket i sin hand. Eller ja, bildligt talat då. Den fantastiska låten i busscenen var ju inte alls något en schysst rockgrupp petat ihop. Inte pop. Inte ens en cover på en gammal femtiotalslåt. Eller ens något skrivet enbart för filmen.

"Tiny Dancer" (som det ju var) förändrade nog min syn på världen lite. Eller iallafall på Elton John. Det kan ha varit det mest traumatiska som hände under hela min tonårstid.

(Eh... NOT!)